Quechua

Ännu på Shakespeares tid var det inte alls självklart att engelskan skulle bli världsspråket. En av de äldsta nyengelska språklärorna har försetts med ett förord så typiskt för de första grammatikorna i föga uppskattade folkspråk, vimlande av ursäkter för att en lärd man alls understår sig att slösa krafter på någonting så värdelöst. Att engelskan är genomsyrad med lånegods från alla möjliga håll kan också tolkas som ett tecken på vårdslöshet och bristande språklig medvetenhet - språket har genomgått en hel del utvecklingsstadier då det inte ansågs värt en ordentlig standardisering vad gäller rättstavningen. Och än i dag, när engelskan är ett världsspråk, hanteras den av sina infödda talare med en häpnadsväckande låt-gå-attityd. Leave your language alone - lämna ditt språk i fred - är ett populärt slagord i den engelsktalande världen, och det innebär att all språkvård och allt pedanteri bara är av ondo. Vilket i och för sig är förståeligt: om det alls har funnits ett "engelskt språkvård", har det bara handlat om att onödigt plåga skolpojkarna med latinbaserade stilkrav utan någon som helst förankring i folkspråket och dialekterna. Kriget mot "split infinitive" är ett välkänt exempel. Om språket nu håller på att utvecklas i en folkligare och mindre latiniserad riktning, är det inte ett resultat av medveten språkplanering, utan av precis den där låt-gå-attityden.

Engelskan var alltså länge en sällsam och löjeväckande kandidat till världsspråk, tills vi en vacker dag vaknade och såg att det där ömkansvärda sammelsuriet av germanskt, romanskt och latinskt faktiskt hade erövrat själva Olympen.

Finns det motsatta exempel: språk som egentligen borde ha blivit stora världdspråk, men som någonstans valde fel väg och slutade på avstjälpningsplatsen som ett zigenarfölje i Grekland? Ett som jag kan tänka mig är quechua.

Quechua, bör ni veta, eller kechwa - men de quechuatalande som kan läsa och skriva föredrar att göra detta på spanska och skriver sålunda quechua; dessutom kallar de sitt språk antagligen oftast för runa simi, som lär betyda någonting i stil med "det som folk här om trakten talar, liksom" - är det språk som Atahualpa, den siste konungen över inkariket (Sapa Inka var hans titel på quechua), använde när han tilltalade sina hovmän eller undersåtar. Det var det officiella språket i inkariket, låt vara att också aymará, som var utbrett i rikets södra delar, fick användas. I allmänhet tenderade dock inkorna att med medveten assimileringspolitik sprida ut sitt tungomål bland erövrade och underkuvade folk: de koloniserade dessas hembygder genom att skicka dit vad som kallas i förspanskad/förvanskad version mitimaes, dvs. quechuatalande kolonisatörer och nybyggare.

Resultatet var att quechua spreds, också efter den spanska erövringen, ty genom inkahövdingarnas språkliga offensiv hade det blivit ett viktigt handelsspråk även utanför själva Tawantinsuyu, som är quechuabeteckningen för inkariket. Medan Irland i gamla dagar kallades Tír na gCúig gCúigí, Fem femtedelars land (femtedelarna är Meath/An Mhí, Munster/An Mhumhain, Connacht/Connachta, Leinster/An Laighean och Ulster/Ulaidh - nu är det bara de fyra sistnämnda som räknas som riktiga provinser, men ordet cúige, egentligen "femtedel", används alltjämt som beteckning för "provins"), betyder inkarikets namn De fyra fjärdedelarna: Collasuyu, Chinchasuy, Antisuyu och Contisuyu. Jag minns för närvarande bara att Collasuyu står i sammanhang med El Callao, Limas hamnstad, och är följaktligen den fjärdedel som vette mot havet; Antisuyu vette givetvis mot Anderna.

Nuförtiden talas quechua i stora delar av Latinamerika - från Ecuador ända till Argentina. Ja, i Argentina: fast de spansktalande metodiskt utrotade indianerna i sin republik, så att landet numera är mera känt som en spansktalande italiensk koloni med en hel del inslag från andra europeiska folk (bland viktiga politiker och juntageneraler i Argentina på 1900-talet kan det återfinnas så kännspakt italienska namn som Alessandri och Galtieri, och även svenska, skotska, finska och irländska invandrare har bidragit till landets kulturella helhetsbild - för att nu inte nämna den walesisktalande kolonin vid Chubutfloden i Patagonien), finns det ändå en handfull quechuatalande i denna stat.

De stora världsspråken är alla av europeiskt ursprung och som sådana mycket lika varandra. Jag för min del saknar mycket ett avvikande världsspråk. Arabiskan gör anspråk på att vara ett världsspråk också det, och personligen skulle jag välkomna den hjärtligt - jag har inte ännu gett upp hoppet att någon gång lära mig skriva klassisk skriftarabiska, men några talade dialekter kommer jag knappast att bry mig om - men eftersom arabiskan är så hopknuten med sitt kulturella bagage (islam) och detta bagage i det nuvarande världspolitiska läget lockar få människor utanför de rättrognas krets, kommer den inom närmaste framtid knappast att kunna utmana engelskan. Även kinesiskan och hindi, trots att de har ett mycket högt antal infödda talare, har aldrig funnit någon större spridning utanför sin egen kulturkrets.

Quechua däremot är ett världsspråk ända in i märgen, inte minst därför att det talas av många, kulturellt mycket olika indianstammar: vid sidan om den språkliga hispaniseringen av de små indianstammarna i Sydamerika har det också skett en quechuanisering. Det har en agglutinerande struktur som påminner en hel del om finskan och en alldeles fruktansvärt regelbunden grammatik. Även verbet "att vara" böjs regelbundet. Ibland känns det nästan kusligt - som om en högre makt ingripit för att skapa det perfekta världserövrarspråket.

Ändå anses den här härligheten i dag vara utrotningshotad, trots att den talas av miljoner människor. Problemet består i att quechua i praktiken inte är ett enda språk, utan en grupp nära besläktade, men inte nödvändigtvis inbördes förståeliga dialekter. Och om spanskan - ett väldigt livskraftigt och expansivt språk, som vi vet - förtränger quechua, kommer den inte att utrota det som en enda stor klump, utan ett dialektområde efter ett annat.

Stalinister och andra skitstövlar

På Usenet är det ofta jag och en viss Yrjänä Dager (namnet är givetvis förändrat) kommer ihop oss om ett och annat. Naturligtvis låter han sig provoceras av mina misogyna provokationer (alla finsktalande tjejer som studerar på uni är jäkla skitstövlar som av rena disciplineringsskäl borde våldtas! eller någonting i liknande stil), vilket ju inte förvånar någon; men det som är irriterande hos honom är en besynnerlig kombination av patetisk (här använder jag ordet i dess ursprungliga betydelse, alltså inte "ömkansvärd", utan "svulstig") och därigenom tillgjord, av intrycket att döma lögnaktig retorik, junttifinska fördomar och ogenomtränglig rättshaverism. Politiskt står han till höger på ett brutalt och populistiskt sätt och ägnar en stor del av sin tid åt att utmåla all kritik av Förenta staterna som jänkarhat och stalinism. Helhetsbilden kompletteras med pöbelaktiga fördomar mot finlandssvenskarna, av den sorten som man brukar hitta i gatsörjan. Araberna tycker han borde man förinta med atombomber, eftersom de ju så hemskt förtrycker sina kvinnor. Att atombomben också dödar tanterna och tjejerna faller honom inte in. Eller snarare kommer honom icke vid.

Killen har härvid gjort ett stort nummer av att han nångång i det förflutna har varit kommunist. Det bör inte överraska någon. Den där ofinska, tillgjorda retoriken luktar ryska precis på samma sätt som stalinistiska floskler med sina ofinska översättningslån - visserligen har han bytt ut Sovjetunionen mot Förenta staterna som fredens och frihetens förnämsta försvarare, men resten av retoriken har förblivit oförändrad. Eftersom Sovjet nu förvandlats till ett icke-kommunistiskt Ryssland som dessutom bekämpar tjetjenerna, dvs. ett muslimskt och därigenom för honom förhatligt folk, har han kunnat bibehålla sin för stalinister typiska sentimentaliserande förkärlek för Ryssland och "rysk kultur", dvs. tjinuski, vodka och förljugen vänskaplighet. Ingen får givetvis tala om ryssar i ens tillnärmelsevis liknande ordalag som han använder om araberna: då blir farbror Göran mycket, mycket arg och vänder sig mot skurken med en attityd som påminner om hans berömda namne när denne åtagit sig att döda en drake.

Personen ifråga illustrerar med sina motbjudande åsikter och sitt skenheliga sätt att sjuttiotalsstalinismen nog var en olycka för fosterlandet. De stalinister som slutat som gröna eller vänsterliberaler tenderar att framställa sin karriär som en oundviklig barnsjukdom eller som en episod av nödvändig konfrontation, men för min del tycker jag att den nödvändiga konfrontationen snarare upplevdes på 60-talet. Det som kom därefter var ett försök av yngre brorsor och syrror att bryta de enda tabun som ännu fanns kvar, och det bara för tabubrytandets skull, men några andra idéer hade de inte - inte några egna. Det enda de hade var en gränslös självgodhet. Och min vedersakare har kvar den självgodheten, fast hans ytliga lojaliteter förvandlats.

Den jäveln fördristar sig faktiskt att avfärda mig som en kommunist av sin egen tidigare sort. Nu vet jag hur det kändes för snälla liberaler att på 70-talet skällas ut för "fascister". Jag är själv, när allt kommer omkring, en snäll liberal, låt vara med ett aristokratiskt pöbelföraktande drag - om sanningen skall fram - såsom jag uppfostrats, och att kallas kommunist av före detta kommunister som herr "Dager" är någonting jag inte tänker tåla utan att vederbörande riskerar att bli brottsanmäld för ärekränkning.

Rysslands kulturella och moraliska kollaps

På väg till jobbet råkade jag B., som berättade mig om det kulturella tillstånd Ryssland numera befinner sig i. Det kan bara karaktäriseras som komplett och förkrossande förfall, förråing och förstörelse. Unga människor, födda mot slutet av zastoj, vet hjärtligt litet om Rysslands/Sovjets historia, och vad gäller Stalin, har denne upphöjts tillbaka till en aktad ställning. Det är bara en minoritet som ännu orkar bry sig om Gulags minne - Memorial-sällskapet, som enligt B. främst består av gummor och gubbar.

Vad gäller Putin, så är denne bara en fullständig nolla (B's formulering), som visserligen förstår sig på slående retorik, men detta är ungefär allting. Landet är beroende av dollarvärdet som en jäkla knarkare - folkets sparpengar är ju också i dollar - och står följaktigen i ett hjälplöst avhängighetsförhållande till Förenta staterna. Putins unga anhängare har, som bekant, organiserats i en sorts Hitlerjugend, Idusjtjie vmeste, vilket kan tolkas som "Medlöparna". Vem skulle ansluta sig till en organisation i en västerländsk stat som hette Medlöparna? I Ryssland däremot går det bra. Ingen skäms över att vara medlöpare och karriärist, vilket ju alla redan på Brezjnevs tid egentligen var - man har bara städat bort det idealistiska, kommunistiska hyckleriet på ytan, och skiten som fanns gömd därunder har kommit fram. Efteråt känns det som om det där hyckleriet ändå var det bästa med Sovjet.

Missade festen

Jag tänkte faktiskt kolla Ny Tidsfesten i lördags, men efter att ha vakat halva natten skrivande på min finska webbdagbok hade jag trasslat bort min rytm helt och hållet. Jag var tvungen att ta ett par tupplurar vid alldeles galna tider och missade festen; dessutom råkade jag Gerhardt Schildberg-Schroth och pratade en stund med honom om mina framtida superprestationer som forskare (ha!). Ett par bra litteraturtips fick jag av honom i alla fall. Han rekommenderade mig att läsa och på något vis utnyttja den där polska boken om schlesisk mystik, Jakob Böhme och Angelus Silesius. Men om det går att hitta någon schlesisk mystik hos Bienek är jag inte riktigt säker på. Det enda viktiga mystiska temat hos honom är den där dyrkan av jorden, som han också påminner om någonstans i Reise in die Kindheit.

Vad hette den där typen han rekommenderade? Schab? Ja, Günther Schab var det visst.

Någonting varaktigt verkar jag ändå ha åstadkommit: Gerhart medgav, att han tidigare hyst en massa fördomar mot Bienek, men sedan han tagit del av min gradu läste han också igenom tetralogin och kom till slutsatsen att Bienek faktiskt var en stor författare. Jag försökte såsom en sorts advocatus diaboli bryta en lans för Günter Grass och konstatera, att Grass kanske ändå var, eller kunde betraktas som, en mera innovativ och modern konstnär, men Gerhart hade ingenting till övers för denne, sade sig alltid ha ogillat honom.