En bok till av Pérez-Reverte

Jag köpte i dag en bok till av Arturo Pérez-Reverte, för trots att jag inte riktigt uppskattar denne herre, tycker jag nog att han är till stor hjälp när man lär sig spanska. Det som jag ogillar hos honom är en viss morbid förkärlek för blod och onödigt dödande. Han har visserligen arbetat som krigskorrespondent i Jugoslavien, och då kan man väl inte annat än påverkas av atmosfären, men ändå har jag svårt att acceptera hans sätt att operera med döden som ett litterärt trick. Det får mig att tänka på en milt sagt pervers spionagerysare som jag läste i min ungdom - nähä, det var inte Faber och Heere Heeresmas cyniska självparodi Teneinde in Dublin, i finsk översättning Päämääränä Dublin.

(Jag vet inte, om boken alls översatts till svenska; eftersom jag i tolvårsåldern behärskade holländska precis lika litet som nu, läste jag den på finska. Jag kommer ihåg att boken enligt pärmtexten var en rå och brutal 'spy special' - på den tiden var onödiga engelska låneord i finskan betydligt ovanligare än nu - som inte lämnar någon kall. När brorsan och jag väl läst boken - och insett, trots att vi bara var i nedre tonåren, att en bok med så mycket sex och våld endast kunde vara avsedd som en parodi på hela genren - misstänkte vi att pärmtexten utgjorde en del av skämtet: i boken förekom knappast någon person som inte slutade som kallt lik. Lämnar ingen kall? Lämnar snarare hela gänget kallt, och det inte i någon överförd betydelse.)

Nej, det var alltså inte Teneinde in Dublin, utan en roman av William Wingate, Doneska. Jag antar att boktiteln, som var namnet på en nedsjunken sovjetisk ubåt, lydde något annorlunda på engelska, men hursomhelst är den avfattad på typisk pseudoryska: författaren hade uppenbarligen ingen aning om hurdana namn man gav sina båtar och skepp i Sovjetunionen, utan hittade själv på ett ord som lydde någorlunda ryskt.

(Ett namn på någon historisk storhet kunde redan ha låtit lite trovärdigare - till exempel Kutuzov, Minin, Susanin eller Suvorov. Men javisst, för en angloamerikansk underhållningslitteratör är det för mycket att bläddra i Encyclopaedia Britannica under uppslagsordet Soviet Union: History: Pre-Soviet History: Military History. Vad man än anser om Frederick Forsyth, orkade han åtminstone med någon sorts bakgrundsresearch för sina böcker: Djävulens alternativ - på finska Paholaisen ruletti - innehöll faktiskt en hel del helt korrekt information om ukrainsk nationalism och det för oss i Kekkonenrepubliken okända Östeuropa, som jag bara blev förtrogen med tack vare svenskan - på svenska fanns det ju översatt mycket mera material än på finska, medan urvalet på engelska ju var för brett - egentligen vågar jag påstå att den boken blev min första introduktion till Östeuropaforskningen!)

I Doneska förekom ett mycket kuriöst narrativt element (om det finns en sådan term): en galen bulgarisk agent, som slaktade ned alla personer i boken som författaren inte visste vad han i fortsättningen skulle göra med. Han började med att döda hela personalen på en filialbyrå för den bulgariska underrättelsetjänsten - nedmejandet av en kontorsflicka beskrevs i ordentligt porrig stil - och fortsatte sedan dyka upp lite här och var i boken. Jag kommer ihåg att jag så småningom helt tappade greppet om storyn och bara läste av någon sorts missriktad pliktkänsla.

Det som irriterar mig hos Pérez-Reverte är detsamma som irriterar mig i Jan Guillous Coq Rougeromaner och som gick mig på nerverna i Doneska: att döden, särskilt den våldsamma, utnyttjas som en sorts pornografisk källa av i grunden sexuell upphetsning. Javisst, det är väl det här som man ursprungligen menat med sensationslitteratur, och visst hör livsfaran till i en spionageroman eller en rysare. Men våldspornografiska beskrivningar av mord och ond bråddöd tycker jag borde man helst undvika i litteraturen, om man inte har något mycket tungt vägande skäl för dem, och om de inte är absolut nödvändiga för att hålla handlingen i gång. Medan de kanske i någon mån är motiverade hos Guillou och Pérez-Reverte, har jag svårt att acceptera den ibland alltför njutningsfulla beskrivningen av dem. I en av Coq Rougeromanen mördas till exempel Hamiltons fru och barn på ett brutalt sätt. På något vis tyckte jag att det var helt enkelt för äckligt. Kanske Guillou menade att läsaren skulle identifiera sig med dem när de torterades ihjäl, men ändå tycker jag att det gick lite för långt. Kanske han ville framhäva - ungefär som Kieslowski i sin "Korta film om att döda" eller vad Krótki film o zabijaniu nu måtte ha hetat på svenska - att det vanligen inte går så sterilt till när man dödar folk - att det är och bör kännas äckligt? Kanhända, men ändå...

Eller kanske det inte är dödandet hos Pérez-Reverte som går mig på nerverna, utan den där vidskepelsen, som överhuvudtaget känns mycket främmande för mig i den spanskspråkiga litteraturen. I en kolumbiansk by bakom Guds rygg, såsom den skildras av García Márquez i Hundra år av ensamhet, är det naturligt att folk tror på vättar och spöken av alla möjliga sorter. Men för att införa övernaturliga element i urban, modern vardag behövs det en särskild talang. Hos Pérez-Reverte skorrar den där djävulsdyrkan t ex i Dumasklubben mycket falskt. Jag kan vara en skandinavisk lokal- eller regionalpatriot, men jag tycker att både Þórarinn Eldjárn, Leena Krohn och Maarit Verronen gör det bättre än han.