Hitler återigen

Nu har jag alltså tillbringat ren ett par dagar och läst i Krockows Hitlerbok. Irriterande nog är det igen en bok som aldrig översatts till finska - medan vi nog alla serveras sådant illa underbyggt och slarvigt utforskat propagandaskräp som Goldhagens Hitler's Willing Executioners, som om inte vi alla redan kunde ta del av originalet. Går det inte alls hem hos finska förläggare att det som inte alla kan läsa utan vidare, det som behöver översättas till finska, redan per definition är det som skrivs på andra språk än engelska? Det som på engelska blir en succé brukar vara någonting sådant som Goldhagens bok: ett cyniskt beräknande försök att utnyttja anglosaxiska fördomar, t ex deras fördomar mot tyskarna.

En bok som Goldhagens går ut på att förklara nazismen som en naturlig följd av medfödda anlag hos tyskarna, något som redan stänker av rasism - en rasism inte mindre farlig än nazisternas, ty den utesluter all reflektion över den obehagliga möjligheten att nazismen egentligen vore en inneboende möjlighet i vilket som helst demokratiskt system. Den alltför uppenbara analogin mellan hurrihatet i Finland och nazistisk antisemitism till exempel går att förneka smidigt bara man avfärdar nazismen som en tysk särföreteelse, omöjlig hos oss. Man uppfattar sitt eget folk - om det nu är det amerikanska, det engelska eller det finska folket - såsom moraliskt överlägset tyskarna, och varseblir inte eventuella irrationella fördomar och farliga extremister hos sig själv och i sitt eget land.

Hitler är som fenomen fortfarande mera enigmatisk än till exempel Stalin. Kommunismen, när allt kommer omkring, hade fina och lockande ideal, och att människan låter sig spåras ur och vilseledas av sådana ideal är både förståeligt och naturligt. Hitler däremot var en sorts Cthulhu, det enda hans ideologi gick ut på var förstörelse och mordfantasier. Även det kommande Stortyskland var ett märkligt färglöst och innehållslöst löfte, bara ett svepskäl för dödandet och ihjälgasandet. Det var gaskamrarna som var huvudsaken, kriget var egentligen bara ett medel till detta mål. Att någon vill blöda och dö för den universella rättvisan - för vad han själv uppfattar såsom universell rättvisa - är förståeligt, det är bara när rättvisan förkroppsligas av kamrat Stalin som det börjar kännas betänkligt. Men att kämpa och dö för sin Führers "rätt" att kväva ihjäl oskyldiga människor förefaller ligga utanför det mänskligt förståeligas ramar. Det är den här diskrepansen som gör Hitler mindre begriplig än Stalin.

När Hitler byggde upp sitt system, tillät han enligt Krockow rättsstaten existera vid sidan om partistaten. Här är han inte helt ense med Burleigh ("The Third Reich - a New History" - det är en av de två viktiga böcker på engelska som nyligen utkommit om den mustaschprydde ärkeskurken och hans rike, den andra är givetvis Ian Kershaws imponerande Hitlerbiografi), som nog uppmärksammar denna märkliga dualism han också, men verkar anse att rättsstaten så småningom helt fick ge vika för det führerstyrda godtycket. Men hur som helst, åtminstone Stalin, med sin sunda politiska instinkt (han var en försiktigare, och antagligen slugare, politisk spelare än Hitler - eller så var det bara så att Hitler, som hade mindre substans, behövde mera panache, djärvhet och Draufgängerattityd, Stalin, som hade mera naturrikedomar och mera politiskt kapital, kunde tillåta sig mera maklighet) förstod när han av politiska bekvämlighetsskäl behövde rättsstaten. Under Nürnbergrättegången sägs de sovjetiska juristerna ha insisterat på lika sträng juridisk formalism som vilken västlig advokat som helst, därför att det hade varit politiskt oklokt att uppträda med OSO-fasoner där. Dem behöll man för sina egna. Världen fick endast se den moraliska paradfasaden.