Mauri Sariola

Efter intervjun i dag känns det naturligt att skriva på svenska, inte minst därför att jag föresatt mig att reflektera över ett så purfinskt fenomen som Mauri Sariola - om han alls är så "purfinsk" som fenomen.

Juha Seppälä, en av mina favoritförfattare, sade en gång att Sariola var en mästare på att slä mynt på efterblivna (eller borde man kanske säga "överlevda"?) attityder och kulturella förvrängningar - muuttaa asenneviivästymät ja kulttuurivääristymät rahaksi hette det på originalspråket. Sariola skröt gärna med sin bildning - en omfattande samling enstaka spillror utan sammanhang - men egentligen var han en synnerligen rå och brutal gestalt. Vänligt inställda betraktare vill omstilisera honom till någon sorts renässansmänniska, men hos en sådan bör laster och karaktärssvagheter kompenseras av någon sorts dygder, vilka det känns svårt att upptäcka hos Sariola, den beryktade storsuparen, som i det närmaste påminner om Tony Halme. Det verkar som om han, samtidigt som han med skenhelig moralism ondgjorde sig över ungdomens brist på uppfostran, egentligen helhjärtat njöt av den uppluckring av seder och umgängesvanor som sextiotalismen ledde till: nu kunde han äntligen tillåta sig att supa och skrävla som fan. Att han också var militarist av den vulgära sorten och inte tålde civare och andra bögar är så självklart att åtminstone jag inte orkar uppröra mig över det: det är delvis också en generationsfråga, och ingen av oss kan göra mycket åt vilken generation man med sina attityder och åsikter tillhör. Det är den där skenheligheten som mest äcklar mig.

Som ni alla vid det här laget bör veta, uppfostrades jag av mina morföräldrar som fullt och fast trodde på hela den uppsättning av fosterländska ideal de hade för uppgift att överföra till ungdomen som folkskollärare, och de levde som de lärde: hos oss syntes spritflaskor aldrig till, och om jag som barn hörde flaskor klirra i plastkassen när morfar kom hem från matbutiken var det alltid en bra och trygg sak, för det var alltid - undantagslöst - fråga om läskflaskor. Min väninna Marika, en klok och kärleksfull mörkhårig skönhet på tjuguett år (född samma år som Oksana, förresten) som studerar till socionom (tyvärr har hon inte hört av sig på några månader), berättade mig en gång om sin barndom hur annorlunda det var för henne: i hennes familj innebar klirrandet alltid att föräldrarna förberedde sig på ett supkalas på tu man hand, och barnen fick reda sig så gott de kunde, när mamma och pappa drack sig medvetslösa. (Den gång hon skrev om det här tyckte jag det var för jävligt att jag bara kände henne via e-mail, för då ville jag verkligen hålla om henne.) För mig betydde fosterländska ideal bland annat helnykterism, och att jag inte gett avkall på min helnykterism (ibland tar jag visserligen en öl med en kompis, men även det sker rätt sällan) ger givetvis vid handen att jag aldrig egentligen tagit avstånd från morföräldrarnas fosterländska ideal. En sådan militaristisk patriot som Sariola inger mig vämjelse och driver mig till raseri därför att han har fräckheten att kritisera civare för bristande fosterländskhet och hippierörelsen för sedeslöshet och knark, när han samtidigt ger sig hän åt vidriga utsvävningar som ingenting har gemensamt med vare sig seder eller patriotisk idealism. Om Sariola verkligen velat framstå som patriotisk idealist i mina ögon - och efter att ha uppfostrats av två människor av precis den sorten anser jag mig minsann vara kompetent att bedöma det - så borde han minsann ha fört ett helt annorlunda leverne.

Det är bekant att Sariola, när han inmundigat tillräckligt kopiösa mängdet sprit, började skicka telegram till bekanta och obekanta - bland annat ansåg han sig föranlåten att på detta sätt uttrycka sitt stöd för Augusto Pinochet, när denne väl övertagit makten i Chile. För all del, som även många liberala och snälla borgare på sjuttiotalet var han allvarligt rädd för stalinisterna och uppfattade Pinochet som en räddare i nöden - och när allt kommer omkring handlar ställningstaganden till vad som händer i utlandet innerst inne om inrikespolitiken i ens eget land. Det är det där telegramskickandet jag finner bisarrt och konstigt. Från min tidigaste barndom minns jag att åtminstone mina morföräldrar - vars uppfattning kanske kan fungera som en indikator av hur en man av Sariolas generation (han låg visserligen närmare min mors, men ändå) - föreställde sig telegram som en dyr lyx som man endast kunde kosta på sig när det verkligen brådskade. Tydligen delade Sariola uppfattningen: när han nu en gång tjänat en massa pengar på sina böcker så skulle han minsann visa vad han hade råd med! - och det enda sättet att visa det som han kom på var att skicka telegram. Ett sådant leverne - att supa och skicka telegram - får mig att undra, om inte Sariola bara var en spurgu med en massa pengar, med en polityrgubbes begränsade åsikter om vad man kunde och borde slösa pengar på.

Sariolas stil vimlade av löjligheter, i stil med den även av Seppälä citerade, alldeles underbart absurda formuleringen kolmimiehinen trio ("en trio på tre man"), låt vara att den här sortens lapsusar egentligen borde ha städats bort vid redigeringen. Betydligt pinsammare var hans förkärlek för idiotiska efternamn - hjälten Olavi Susikoski kan man ännu ha överseende med, men Patamaa går nog för långt.

Här ger jag ett gratistips åt alla författaraspiranter som söker efter karaktäristiska och minnesvärda finska efternamn för romanpersoner: Innan Suomalaisuuden Liitto ägnade sig åt att bekämpa svenska språket och svensktalande människor i Finland utan urskillning, höll de på med någon sorts nyttig kulturell verksamhet, och innan de började ge ut ynkliga nationalistiska skräpskrifter, publicerade de ett litet uppslagsverk som heter Sukunimiopas ja suojatut sukunimet. Första delen av uppslagsverket, Sukunimiopas, innehåller både föreslagna nya efternamn, härledda ur autentiska ortnamn, och gamla efternamn som gått ur bruk genom naturlig avgång och som tillhandahålls av förbundet ifall något ännu i dag får för sig att förfinska sitt namn. Boken innehåller en hel del mycket klangfulla och fina namn, som Metsänkankare, Euttu och Rietsamo, som jag erkänner att jag är mycket förtjust i; när jag var ung och hyste författardrömmar, övervägde jag att anta författarnamnet Arhippa Rietsamo. Stiligt, va?

Det allra svagaste var nog dialogen, som han själv antagligen trodde var vitsig och träffande, men som egentligen framhävde vartenda litet skämt på ett irriterande skrytsamt sätt. Även om skämtet i och för sig hade varit måttligt roande, hällde Sariola fler och fler ord på det som vatten ur en hink, tills det drunknade. När hjälten Susikoski avslöjat skurken, ryter denne: Jag vill kontakta min advokat! Då svarar Susikoski: Det passar nog. Jag hoppas att Ni har en bra advokat. För Ni behöver minsann en superjurist. ("Toivottavasti teillä on hyvä asianajaja. Sillä oikein tähtijuristia te totisesti tarvitsette.") Dialogen skulle må betydligt bättre av att klippa bort meningen "Sillä oikein tähtijuristia..."

När jag nu surfar på nätet och söker efter webbsidor om Sariola, ser jag att den engelskspråkiga infobanken om finska författare, Pegasos, försöker hitta någonting positivt hos både mannen och hans böcker. Vi ska se.

Han karaktäriseras som en generös man, och jag antar att han också var det, när det gällde att köpa sprit åt glada vänners lag. Han påstås också ha haft ett skarpt öga för detaljer, och i viss mån bör jag ge den okända recensenten rätt; men i det stora hela handlade detaljögat om att skylta med varumärken, till den milda grad att man började undra om han fick sponsorpengar av tillverkarna. Det alkoholmissbruk som präglade författarens liv hörde givetvis också romanerna till, inte sällan med motbjudande pornografiska beskrivningar av hur susen det gör att ta en klunk av sprit, för det mesta av något känt och nämnt märke - så uppenbar smygreklam att Produkttillsynscentralen borde ta sig an saken.

Sariola påstås ha tillfört finsk detektivlitteratur en fläkt av det internationella - elak som jag är, undrar jag inte om det inte snarast var frågan om att ersätta kossun med konjak. Som helnykterist kan jag varken uppfatta eller uppskatta skillnaden. Skämt åsido, men allvarligt talat tycker jag att det "internationella" bara var litterärt långods och som sådant lika ytligt som varumärkena. Att hans verk kunde tilltala en bred publik här i Finland var givetvis framom allt en generationsfråga. I sina politiska åsikter var Sariola ett krigets barn också efter årtionden av fred: vagt högervriden, bullersamt "fosterländsk" (med ovannämnda förbehåll), och dessutom hyste han en naiv klockarkärlek till Tyskland - Nazityskland - som ett vagt minne av vårt vapenbrödraskap under fortsättningskriget. I en av böckerna - Kolmannen valtakunnan kuningatar - anses klockarkärleken snudda farligt nära vid nazism och Hitlerdyrkan. Jag har inte läst boken, men såvida jag vet behandlar den Hitlers och Eva Brauns kärleksförhållande i ett romantiskt ljus och håller sig till de verkliga eller inbillade drag hos Hitler som Sariola kunde identifiera sig med och framställa som hans "dygder".

Som sagt har jag uppfostrats av folk som mindes andra världskriget - mina skolkamraters mor- och farföräldrar hade alla gått i skola hos mina morföräldrar, som var nästan en generation äldre än de, då både min mor och min mormor födde sina barn när de själva inte längre var helt purunga. Egentligen tog det mig en lång tid att vänja mig vid föreställningen, att föräldrarna till någon kompis var för unga för att komma ihåg kriget. Sålunda är jag till och med beredd att förstå den där klockarkärleken - det var också en generationsfråga. Någonting liknande förekom nog även i min familj, och också hos sådana människor som i sina vardagliga attityder nog var rätt liberala.

Mauri Sariolas popularitet har också varit en generationsfråga. Krigsupplevelsen var det om någonting, och Sariola brukade i sina böcker framställa just krigsveteranerna i en lämpligt heroiserad dager: kanske inte som övermänniskor - så fåfäng var väl inte ens han - men åtminstone som rätta virket för positiva hjältar, som det hette i Sovjet. Förresten, både Sariola och alla andra underhållningsförfattare med ett politiskt budskap är typiska representanter för socialistisk realism, eller som jag själv kallar det, "optativism". Definitionen för optativism har jag upprepat för alla mina kompisar och akademiska mentorer i all oändlighet, men om jag ännu inte hunnit blogga ner den, så har ni den här: Optativismen är den lojala och välanpassade borgarens naturliga konstriktning: den går ut på att framställa det ideologiskt önskvärda som realism och verklighet. När "borgaren" - och även en sovjetisk partifunktionär med ett mysigt privilegierat liv var i högsta grad en "borgare", burzjuj, oberoende av vad han själv måtte påstå (och det var faktiskt en artonhundratalsborgares liv som den sovjetiska revolutionen ville erbjuda proletärerna) - ser konst som inte är föreställande, så beskyller han konstnären för obegriplighet och elitism; men ser han en realistisk framställning av sådant liv som enligt hans ideologiska uppfattning (och eftersom han som "borgare" per definition är en sådan samhällets stöttepelare, är det också den rådande ideologins uppfattning) inte förekommer hos "oss", så kallar han det för äckelnaturalism som i sin framställning av verkligheten betonar fel saker och fel del av verkligheten. Han är nöjd bara med sådana konstverk som framställer verkligheten så som han själv anser att den borde vara (märk väl, inte är utan borde vara). Namnet "optativism" baserar sig på optativ, en språkvetenskaplig beteckning för grammatikaliska former - verbformer - som uttrycker en önskan ("ja må han leva uti hundrade år").

Det som i Sariolas optativistiska värld var ideologiskt önskvärt var att krigsveteraner var bättre människor, stod moraliskt högre än resten av samhället och hade ädlats och krönts av sin krigsupplevelse för all framtid. Och givetvis gillade veteranerna den här grundidén och köpte och läste hans böcker. Även de veteraner - majoriteten, tror jag - för vilka det inte var deras främsta identitetsbildande faktor att vara veteran tjugofyra timmar om dagen, och som säkert kunde läsa Sariola utan att ta honom på mera allvar än man vanligen tar en sån underhållning som smickrar ens egna generationsbundna fördomar eller reflexer.

Vad sedan gäller Sariolas popularitet i utlandet, som alltid varit en gåta för finska kulturknuttar - och som säkerligen också övertygat Sariola om att han (på ett generiskt, metafysiskt sätt) "har rätt" - tror jag mig kunna förklara det också. Jag tror faktiskt att det på ett visst sätt hängde ihop med hans stil, som är "internationell" i den bemärkelsen att den är mycket starkt påverkad av den styltade och tillgjorda översättningsfinska som karaktäriserade tidiga finska utgåvor av utländsk underhållningslitteratur. Den generation som läste och gillade hans böcker förutsatte antagligen att en bok skall vara skriven på fint språk, dvs. en onaturlig bokiska var någonting karaktäristiskt för litteratur.

När Sariolas böcker sedan översattes till de språk som hans stil hade tagit så mycket intryck av - när de så att säga översattes tillbaka till franska och engelska - kändes det "europeiska" elementet i dem inte längre störande. Det som på finska bara var ett tvångsäktenskap mellan grov bondefinska och skitförnäm välskhet, blev i översättningen en exotisk blandning av preciösa uttryck som på kontinentala språk inte lät hälften så onaturliga som på finska - och exotiska finska vardagsdetaljer som översättaren säkert gjorde sitt bästa att integrera i sitt språk. Översättningarna kändes säkert mycket mera koherenta, förfinade och välredigerade än originalet, inte minst för att översättarna givetvis åtog sig att avlägsna sariolas stilistiska löjligheter, "tre mans trion".