Nu börjar jag bli klar med Bockfesten

Jag närmar mig äntligen slutet på Mario Vargas Llosas La Fiesta del Chivo, som jag alltså läst igenom på spanska utan att någonsin ha rört vid några översättningar. Det tänker jag vara ordentligt stolt över, för det är en tjock bok, och blev hundra gånger tjockare av att vara skriven på ett språk som jag behärskar rätt bristfälligt. En tjock bok, ja, men inte trögläst. Vargas Llosas stil är uppenbarligen inte alltför komplicerad, kanske även relativt talspråksnära.

En del läsare retade sig något på tortyrskildringarna, som det minsann inte blir brist på när Trujillo väl är mördad och hans anhängare tar hämnd på konspiratörerna. Samtidigt är boken optimistisk på ett sätt som får en att tänka på socialistisk realism, ty en programmatisk tro på demokrati går igenom den som en röd tråd. Det är marionettpresidenten Balaguer som oväntat utvecklar sig till en positiv hjälte i socialistisk-realistisk bemärkelse. År efter år nöjer sig denne ödmjuke katolik med att smickra Su Excelencia Trujillo med stil och finess, ändå utan att kompromettera sig, ty han aktar sig för att någonsin bli delaktig i den blodsutgjutelse och grymhet som alltid utmärker diktaturen. Vargas Llosa är förresten beredd att framställa Trujillo som välmenande reformatör som åtminstone i början av sin karriär kan förhålla sig mycket generöst till besegrade motståndare. När sammansvärjningen sedan lyckas ta kål på diktatorn men klarar inte av att upprätta en funktionsduglig övergångsregering, stiger vår hjälte oväntat fram ur skuggan och tar över rodret. Skickligt och självuppoffrande klarar han krisen, manipulerar och manövrerar, och även gentemot Förenta staterna uppträder han inte som en osjälvständig vasall, utan som en sorts Kekkonen, en realpolitisk räv som spelar med Washingtonkortet precis lika skickligt som vår president spelade med Moskvakortet.