Stalinister och andra skitstövlar

På Usenet är det ofta jag och en viss Yrjänä Dager (namnet är givetvis förändrat) kommer ihop oss om ett och annat. Naturligtvis låter han sig provoceras av mina misogyna provokationer (alla finsktalande tjejer som studerar på uni är jäkla skitstövlar som av rena disciplineringsskäl borde våldtas! eller någonting i liknande stil), vilket ju inte förvånar någon; men det som är irriterande hos honom är en besynnerlig kombination av patetisk (här använder jag ordet i dess ursprungliga betydelse, alltså inte "ömkansvärd", utan "svulstig") och därigenom tillgjord, av intrycket att döma lögnaktig retorik, junttifinska fördomar och ogenomtränglig rättshaverism. Politiskt står han till höger på ett brutalt och populistiskt sätt och ägnar en stor del av sin tid åt att utmåla all kritik av Förenta staterna som jänkarhat och stalinism. Helhetsbilden kompletteras med pöbelaktiga fördomar mot finlandssvenskarna, av den sorten som man brukar hitta i gatsörjan. Araberna tycker han borde man förinta med atombomber, eftersom de ju så hemskt förtrycker sina kvinnor. Att atombomben också dödar tanterna och tjejerna faller honom inte in. Eller snarare kommer honom icke vid.

Killen har härvid gjort ett stort nummer av att han nångång i det förflutna har varit kommunist. Det bör inte överraska någon. Den där ofinska, tillgjorda retoriken luktar ryska precis på samma sätt som stalinistiska floskler med sina ofinska översättningslån - visserligen har han bytt ut Sovjetunionen mot Förenta staterna som fredens och frihetens förnämsta försvarare, men resten av retoriken har förblivit oförändrad. Eftersom Sovjet nu förvandlats till ett icke-kommunistiskt Ryssland som dessutom bekämpar tjetjenerna, dvs. ett muslimskt och därigenom för honom förhatligt folk, har han kunnat bibehålla sin för stalinister typiska sentimentaliserande förkärlek för Ryssland och "rysk kultur", dvs. tjinuski, vodka och förljugen vänskaplighet. Ingen får givetvis tala om ryssar i ens tillnärmelsevis liknande ordalag som han använder om araberna: då blir farbror Göran mycket, mycket arg och vänder sig mot skurken med en attityd som påminner om hans berömda namne när denne åtagit sig att döda en drake.

Personen ifråga illustrerar med sina motbjudande åsikter och sitt skenheliga sätt att sjuttiotalsstalinismen nog var en olycka för fosterlandet. De stalinister som slutat som gröna eller vänsterliberaler tenderar att framställa sin karriär som en oundviklig barnsjukdom eller som en episod av nödvändig konfrontation, men för min del tycker jag att den nödvändiga konfrontationen snarare upplevdes på 60-talet. Det som kom därefter var ett försök av yngre brorsor och syrror att bryta de enda tabun som ännu fanns kvar, och det bara för tabubrytandets skull, men några andra idéer hade de inte - inte några egna. Det enda de hade var en gränslös självgodhet. Och min vedersakare har kvar den självgodheten, fast hans ytliga lojaliteter förvandlats.

Den jäveln fördristar sig faktiskt att avfärda mig som en kommunist av sin egen tidigare sort. Nu vet jag hur det kändes för snälla liberaler att på 70-talet skällas ut för "fascister". Jag är själv, när allt kommer omkring, en snäll liberal, låt vara med ett aristokratiskt pöbelföraktande drag - om sanningen skall fram - såsom jag uppfostrats, och att kallas kommunist av före detta kommunister som herr "Dager" är någonting jag inte tänker tåla utan att vederbörande riskerar att bli brottsanmäld för ärekränkning.