Naiva naturvetare

På nätet råkar man gång på gång naiva naturvetare, som endast har förakt och hån till övers för humaniora. De uppfattar sig själva som Vetenskapsmän med stort V, trots att de för det mesta bara är vanliga ingenjörer eller undervisar i matte och ADB; som bekant har de stora naturvetargenierna inte sällan varit överraskande belästa i föraktat humaniora, med den sanskritkunnige atombombsbyggaren Julius Robert Oppenheimer i spetsen.

De naiva naturvetarnas humanioraförakt kan sålunda alltför lätt bortförklaras som ett desperat försök att hävda egen överlägsenhet över de "snälla men dumma flickor" som efter humaniorastudier nu undervisar i språk eller - till exempel - historia i samma skolor där naturvetarna nu jobbar som fysiklärare. Hela sitt unga liv har de vältrat sig i drömmar om naturvetenskaplig forskarkarriär, om någontig som är större än vardagslivet: om att åka Enterprise och dra dit pepparn växer...ursäkta, inte dit pepparn växer, utan "where no man" - sic! - "has gone before". Och tack vare dessa drömmar har de kunnat känna sig förmer än de där flickorna som pluggar språk, vad löjligt.

Naiva naturvetare brukar vara barnsligt övertygade av att som naturvetare vara i besittning av Sanningen och flinar hånfullt åt filosofer som söker efter paradigmet för en vattentät forskningsmetod. Att det inte finns en enda metod i humaniora, utan bara olika teorier, tycker de är själva grundläggande belägget på att humaniora inte är vetenskap. Men för oss humanister är det precis det här som bevisar att naturvetare i gemen inte är vetenskapsmän, utan snarast ingenjörer. För att vara vetenskapsman bör man kunna ifrågasätta normalforskingen och dess paradigm (roligt nog höll jag redan på att skriva "paradogm") och skapa nytt; men största delen av naturvetare uppfattar just normalforskningen som Vetenskapen.

Därför är de exakta vetenskaperna till sin natur konservativa och tycks även attrahera konservativt folk - uppfattningen om naturvetare som innovativa intellektuella utgör nästan raka motsatsen till sanningen. Å andra sidan blir normalforskningen inom humaniora lidande av att alla vill leka stor teoretiker och slöser sin tid på skolastiska debatter om teori när de i stället borde skriva grammatikor, ordböcker, recensioner, litteraturhistorier.

Spanskan

Spanska språket behärskar jag, irriterande nog, fortfarande mycket mindre bra än jag borde, med tanke på att jag ändå aktivt hållit på med det sedan vintern nittiåtta-nittinie. Dessutom hade jag ungefär en gång om året försökt sätta igång med spanskan sedan jag var sjutton år gammal, och av de försöken hade det givetvis fastnat en hel del i minnet. Böcker läser jag mycket trögt, men har ändå lyckats avsluta ett par: Muñoz Molinas bok om umayyadernas Córdoba och García Márquez' El coronel no tiene quien le escriba - den svenska översättningen heter Översten får inga brev.

Jag medger gärna att min hittills dessvärre ganska flyktiga bekantskap med den spanskspråkiga världen har gett sådan mersmak att jag känner mig rätt överväldigad. Jag undrar faktiskt varför jag inte tidigare tog mig i kragen. Men om jag känner mig själv skulle jag då ha förälskat mig i den nya leksaken med sådan lidelse att både tyskan, slavistiken och iriskan flugit åt sidan, och det skulle minsann ha blivit en stor förlust.

Om Arturo Pérez-Reverte kan kallas en stor författare, vet jag inte, men hur frivolt det här än må låta, har hans litterära koncept, om det här är ordet, imponerat på mig till den grad att jag känner mig lockad att själv tillämpa det på iriska, förutsatt att jag nu alls lyckas lansera mig som författare av förströelselitteratur på detta språk. Jag är rätt säker på att hans böcker också finns på svenska - nyligen erfor jag att de till och med översätts till finska, vilket givetvis slutgiltigt bevisar att det bara är fråga om underhållning och bästsäljarlitteratur, någon seriös bok har man säkert inte översatt från spanska till finska sedan den latinamerikanska boomen (javisst, jag överdriver, men inte mycket) - och sålunda behöver jag inte redogöra här särskilt detaljerat för vad det är för läsning: ni kan kolla det själva.

Vad jag tycker är värt att imitera hos denne författare är hans vana att "möblera" varenda roman med så mycket kulturell rekvisita att man knappast bryr sig om den i och för sig rätt triviala handlingen och de klichéartade thrillerattiraljerna: det man fascineras av är precis "möblerna", och man kan knappast undvika att utvidga sin allmänbildning utan att ens själv märka det. Att bilda folk med förströelselitteratur - ingen dum idé alls. Man kan givetvis säga att det är typiskt postmodernt när gränserna mellan saklitteraturen och skönlitteraturen suddas ut. Eller så är det en återgång till det gamla, som mycket av "postmodernismen" förefaller vara.

Pérez-Revertes egna böcker utgör inte nödvändigtvis det bästa sättet att realisera hans i och för sig geniala koncept. Jag tror att Umberto Eco försökt sig på någonting liknande med Rosens namn och lyckats bättre.