Tillbaka till Thomas Mann

Tyskan är visserligen ett av mina viktigaste arbetsspråk, men mina tyskkunskaper har alltid varit något ålderdomliga. Det första skönlitterära jag någonsin läste på tyska förutom rena skolböcker och jämförbart material var Hermann Hesses noveller - betydligt mindre allvarstyngd läsning än hans stora filosofiska romaner, ty som kortprosaförfattare var han en ganska konventionell realist. Men så snart jag började begripa mera komplicerad stil på tyska - den som aldrig lärt sig språket utöver en skral skolkurs kommer säkert att förvåna sig, men för mig har de kilometerlånga meningarna aldrig känts särskilt deppande eller skrämmande: jag har från början uppfattat dem som en självklar beståndsdel av vad vi kanske bör kalla språkets gudagivna natur, och tyska författare med en enkel och korthuggen stil, sådana som Erwin Strittmatter och Wolfgang Borchert, känns för mig mera svårlästa än klassikerna - tog jag itu med Thomas Manns roman om släkten Buddenbrook.

När jag för första gången kom i kontakt med familjen Buddenbrooks historia - det var när teven visade en serie baserad på romanen, jag måste ha varit tolv eller tretton år gammal - trodde jag att det var en familj med engelska anor som bosatt sig i Lübeck, för namnet lät engelskt. Det var bara så småningom jag kom underfund med att Nordtysklands plattyska dialekter hade sådana ord och namn som kunde se mycket engelska ut. Jag läste boken på finska till att börja med, ty inte ens jag gör anspråk på att ha behärskat tyska tillräckligt i tolvårsåldern för att kunna läsa Mann i originalversion. Men att läsa den boken på vilket språk som helst är en idrottsprestation: i den åldern läste jag mördande tjocka tegelstenar bara för att skryta med det efteråt. Jag hörde något överdrivna rykten om Volter Kilpis numera även till svenska översatta Alastaloroman - mormor påstod att boken bara handlade om hur en man gick tvärs genom stugan - och lekte med tanken på att läsa den. Det är synd och skam att jag inte gjorde det, för antagligen kan den boken bara läsas av outtrötteliga ungar med eklektisk aptit på böcker.

Jag läste sedan Manns samlade kortprosa, inklusive Der Tod in Venedig, men inte hans övriga stora romaner - bara Buddenbrookarnas historia. Nu har jag beslutit att äntligen ta itu med Der Zauberberg - som har en mycket fyndig titel på svenska, Bergtagen - och Doktor Faustus. Men jag känner mig på något vis föranlåten att undra, om dessa böcker alls kommer att leva så länge som Buddenbrookarnas släktsaga. Ty när allt kommer omkring, håller nittonhundratalet, första och andra världskriget, kalla kriget, redan på att förvandlas till forntidens myter. De unga människor som blir tjugufem i år har fötts år 1978, de har aldrig under sina vuxna år upplevt kalla kriget och en tudelad värld. (Även för mig var DDR det land dit jag aldrig hann resa.) Bergtagen är i första hand en allegori om hur Thomas Mann, som var 25 år gammal vid sekelskiftet, såsom en artonhundratalsmänniska (och artonhundratalet slutade, som vi alla vet, först när första världskriget bröt ut) upplevde krigsutbrottet år 1914, Doktor Faustus en allegori om Tredje riket och dess intellektuellas faustiska kontrakt med Hitler. (Och som sådan står den mycket nära Klaus Manns roman Mephisto!) Medan Buddenbrookarnas story alltid kommer att kunna tillämpas till samtiden, ens på någon nivå - kommer inte alla dessa böcker om världskrigen, kalla kriget och kampen mellan nittonhundratalets stora idéer att förlora både sin aktualitet och sin förmåga att väcka allmänmänskligt intresse när nittonhundratalet väl glömts bort?