Alltid får alla andra så fina jobb...

Jag surfade på nätet och sökte material om rysktalande i Finland, och hittade där Elvis' namn. Hon har tydligen fått jobb som kontaktperson i en tävling för unga ryssar som skriver om sitt förhållande till Finland - om jag inte missförstod det. Varför är det alltid alla andra som får såna fina jobb? Det måste vara en skitkul grej att hålla på med, särskilt för henne. Och nog är det också, hm, samhälleligt konstruktivt, ett arbete som hon kan vara stolt över, vilket jag trots allt inte kan säga om mitt eget jobb, fast jag nog gillar det.

Visst fan är jag en obotlig rysshatare. Men om vi vill ha ett sunt och fungerande förhållande till Ryssland så är det faktiskt precis såna där tävlingar vi måste anordna. Sålunda gläds jag uppriktigt åt att man håller på med nånting sådant, och att hon kan lämna sitt bidrag till det. Egentligen är det en fin och klok tjej, mitt bittra agg mot vackra kvinnor har dock dessvärre alltid hindrat mig från att säga det högt.

En annan god nyhet är att min helsingforsiska väninna S., egentligen hemma från norra Österbotten, nu äntligen verkar göra någon sorts progress med studierna: hon verkade ha kört fast helt och hållet efter sin psykos. När jag fick veta hur det gick för henne blev jag så glad och lättad att det förvånade mig själv. Men trots återkommande kommunikationssvårigheter har jag alltid haft lätt för att solidarisera och identifiera mig med henne. Ja, till och med älska henne. Jag älskar S. och jag måste medge att jag även begär henne sexuellt - vilken karl skulle inte det? hon är vacker på ett ståtligt och kurvigt sätt, inte en utmärglad anorektiker - men jag är egentligen inte kär i henne. Hon är ett skolljus från provinsen som jag själv, jag kan tänka mig att hon föreställde sig livet i Vetenskapens Tempel, dvs. Helsingfors universitet, i ett idealiserat ljus, och att verkligheten blev för mycket för henne när hon äntligen kunde befria sig från atmosfären i provinsen. I en av fotografierna som hon visat mig syns hon själv som gulnäbb, stolt omgiven av läroböcker: nu ska hon minsann studera, lära sig, utbilda sig, bli vetenskapskvinna, åka till Grönland! Den där bilden påminde mig så konkret och gripande om mina egna gulnäbbsår att jag faktiskt för en sekund hade svårt att alls uppfatta att vi var två åtskilda människor, att hon inte var jag och att jag inte var hon.