Skotsk eller irländsk gaeliska?

Oksana vill studera ett gaeliskt språk för att idka religionsvetenskaplig forskning i keltiska traditioner, men trots att det finns mera relevant material på iriska, verkar hon ändå föredra att lära sig skotsk gaeliska. De utesluter ju ingalunda varandra, nära besläktade som de är: en hel del av oss gaeliskfrälsta kan det ena språket flytande och förstår det andra en hel del. (Den där karln vars minne för ett par år sen hedrades genom att redigera och ge ut ett urval av Annie Bhán Nic Grianna - syster till författarna Séamus Ó Grianna och Seosamh Mac Grianna - som han nedtecknat, han kunde nog båda språken, vad jag vet gav han på iriska ut en grammatik eller någon sorts beskrivning av skotsk gaeliska. Vad hette han nu igen? Obegripligt nog har jag tydligen inte inkluderat boken i min bibliografi, fast det är precis den sortens böcker som hör dit.) Visserligen tycker jag att jämförelsen med likheterna mellan de skandinaviska språken haltar något, ty trots att skilda skriftspråk för skotsk, irländsk och Manxgaeliska bara tillkommit efter sextonhundratalet, har språken nog utvecklat sig rätt olika, vilket inte minst beror på deras olika samhälleliga ställning.

Om Isle of Man vill jag inte yttra mig, men i Skottland var gaeliskan redan ett minoritetsspråk när Skottland ännu var självständigt. Skottland har visserligen fått sitt namn från irländarna, ty Scotia betydde på tidigt medeltidslatin just Irland, och Scothbhéarla eller "utsökt tungomål" är ett av de poetiska namnen på gaeliska som Geoffrey Keating nämner i sitt historisk-mytologiska kompendium Forus Feasa ar Éirinn på 1600-talet. Jag vet inte om "skotte" som ord är härlett ur "scoth-", utsökt, urval, eller om Scothbhéarla är ett folketymologiskt försök att uttyda ett tidigare Scotbhéarla. Att Scottus i medeltida latin kunde betyda irländare, illustreras av namnet Johannes Scottus Eriugena: "Eriugena" avser någon som är född ("genererad") på Irland (Eriu, Ériu, Éire), Johannes var alltså en "skotte" (= gaelisktalande människa) som var född på Irland.

Men till en början var "skottarna", de gaelisktalande, inflyttare från Irland. Skottland bosattes redan tidigare av s k pikter, ett folk som man inte vet mycket om. Tidigare antogs det att de talade ett keltiskt, men icke gaeliskt språk: Skottlands förgaeliska ortnamn innehåller tydligt brittiska ord, inte minst Aber- i Aberdeen, som betyder "flodmynning" på walesiska, medan det besläktade gaeliska ordet har ett annat utseende: inbhear eller inbhir. (Sådana ortnamn som Inverness och Invergordon har sålunda tillkommit först på gaelisk tid.) Nu förefaller det vara den förhärskande teorin att det piktiska språket inte var indoeuropeiskt, men att det nog starkt hade påverkats av ett brittiskt språk (alltså ett keltiskt språk som stod närmare walesiskan än gaeliskan) som bevisligen talades i södra Skottland, walesarnas "forna Norden". (Den walesiska litteraturens sägenomspunna grundare, barderna Aneirin och Taliesin, hör faktiskt hemma i södra Skottland; med Wales har de bara språket gemensamt. Jag kan inte walesiska och kan alltså inte säga, i vilken form deras diktning bevarats för eftervärlden, men jag antar att de för första gången nedtecknats i skriftlig form på en klassisk bokwalesiska mycket olik deras egen svunna språkform.) Irisktalande människor började strömma in redan under den forniriska perioden, om inte tidigare - det är alltså den språkhistoriska perioden jag tänker på: forniriska skrevs det på 700-900-talen, medeliriskan tog sen vid för ett par århundraden, och det klassiska språkets tidevarv börjar på 1100-talet. (Det klassiska språket kallas också "tidig nyiriska", men det bör framhävas att det ännu var ett för alla tre länder - Isle of Man, eller Ellan Vannin som det heter på Manx-gaeliska, Skottland och Irland - gemensamt skriftspråk, och "klassisk nygaeliska" vore kanhända en bättre term.)

När iriskan återupplivades för ett århundrade sedan, skedde det på basen av talade dialekter, och därför är den bästa litteraturen på vår tids iriska en mycket muntlig litteratur. I princip är det talspråk som snyggats upp genom att avlägsna anglicismerna både i syntax, fraseologi och vokabulär och sätta in "rent" gaeliska uttryck i stället. Min vän författaren Vincent Morley ondgjorde sig en gång över en tjej från Gaeltacht som han hört säga Nuair a chuala mé go raibh mé ag iompar clainne bhí mé ag panickáil, ach d'fhan m'athair ancalm. Det ser kanske lite osnyggt ut, men det är inte så illa alls, och med lite redigering blir det ren och vacker iriska: Nuair a chuala mé go raibh mé ag iomar clainne, bhí mé scanraithe as mo mheabhair, ach d'fhan m'athair stuama siosmaideach ar fad. I alla fall betyder det: När jag fick höra att jag var gravid blev jag alldeles förskräckt, men farsgubben min tog det helt lugnt.

Trots att skottlandsgaeliskan också dragit sig tillbaka åtminstone sedan den påtvingade avfolkning av Högländerna som kallas Highland Clearances på engelska och Fuadach nan Gaidheal på gaeliska - dess språkliga följder står att läsa om i Nancy Dorians bok East Sutherland Gaelic - har den egentligen aldrig förfallit till en enbart talad dialekt: sedan länge har höglandsgaelerna haft tillgång till Bibeln på sitt språk, som det också anstår ett protestantiskt folk. (Jag känner via Internet en gaeliskfrälst protestant från Belfast, Brian, som klarar av att samtidigt vara en humorlös vänsteridealist av samma sort som bloggaren Fabula och en humorlös kristen av samma sort som bloggaren Kristittynä maailmassa. Han är ibland irriterande och svår att handskas med, om det här är det riktiga uttrycket, men jag kan ingenting göra åt att han som person och helhet företer en viss likhet med...hm...Gud. Vad jag vet är han gift med en mycket yngre kvinna och har tre döttrar i skolflicksåldern, och honom unnar jag det. Absolut. Men i alla fall, han är mycket intresserad av att återuppleva den gaeliska - ett mellanting mellan iriskan och skottlandsgaeliskan - som en gång talats i det nuvarande Nordirland, och frågar man honom något om skotsk gaeliska, gör han sitt bästa för att hjälpa med utförliga uppgifter. En gång när någon frågade honom efter läsvärda böcker på skotsk gaeliska jämte författare, svarade han med en förteckning där Bibeln stod högst, så här: "Boktitel: Bibeln. Författaren: Gud m. fl.")

Den skottlandsgaeliska Bibeln är, enligt vad jag vet, avfattad på ett ålderdomligt språk av en man som hade Argylldialekten som modersmål: Argyllgaeliskan är dock numera en utdöd språkform. Det är främst i Hebridöarna som man numera talar skotsk gaeliska, men ironiskt nog var hebridiskan till en början en mycket avvikande dialekt som särskilt starkt påverkats och även omformats av skandinaviska influenser - på medeltiden lydde öarna rätt länge under Norge, och jag tror att ortnamnen i öarna mest har fornnordiskt ursprung. Som bekant har jag vissa kunskaper i isländska, och det som är mest särskilt med isländsk fonologi är den såkallade preaspirationen: inne i ordet föregås nämligen tonlösa slutljud av ett h, om de skrivs dubbelt: ord som mökkur, möttull, löpp, leppur, kappi uttalas sålunda "möhhkyr", "möhhtydl", "löhhp", "lehhpyr", "kahhpi". Det märkliga med detta drag är att det faktiskt också är typiskt för dagens levande skottlandsgaeliska: mac, "son", uttalas där som "mahk", med ett hörbart och tydligt h-ljud som ibland låter nästan lika starkt som ett tyskt ach-ljud. Någon gång kollade jag en dialektgeografisk karta över Skottland i en märkligt nog på engelska avfattad kulturencyklopedi över de skotska högländerna - boken fanns att läsa på De Fyra Mästarnas Bibliotek på Gaeliska insten vid Galwayuniversitetet - och vad jag minns visade kartan att preaspirationen inte fanns i de "kontinentala" skotsk-gaeliska dialekterna, när någon ännu talade dem.

Det här innebär åtminstone att skottlandsgaeliskan (och i ännu större utsträckning walesiskan, men den hör egentligen inte hit) förfogar över fler stilregister än modern iriska: "Argyllstilen" i Bibeln, som ligger närmare iriskan (jag borde faktiskt skaffa mig egen skottlandsgaelisk bibel så småningom, men de gånger jag fått bläddra i en sådan fann jag språket påtagligt begripligare än de skottlandsgaeliska nutidsromaner jag numera försöker läsa) och den vardagliga "hebridiska stilen", vars starkt nordiskt påverkade syntax ibland känns störande "angliserad" ur irisk synvinkel. (Vilket inte utesluter att skottlandsgaeliskan trots alla sina "skandinaviserade" eller "angliserade" drag inte sällan känns naturlig och frisk på ett helt annat sätt än iriskan, som ju ofta skrivs av medelmåttigt lärda söndagsgaeler med engelska som modersmål, vilket leder till en klumpig ordboksgaeliska.) I iriskan existerar tyvärr inget höglitterärt register. När språket höll på att återupplivas i slutet av artonhundratalet, så krävde Risteard de Hindeberg - egentligen hette han Richard Henebry; eftersom namnet inte riktigt gick att översättas till iriska, så använde han i stället den normandisk-franska formen, som han dessvärre inte hade vett nog att gaelisera till de hIndibeirg, som hade stått närmare de gaeliska rättskrivningstraditionerna - att man skulle återgå till Geoffrey Keatings på sin tid ovanligt talspråksnära och relativt lättlästa variant av det klassiska språket. Hindebergs idéer fick dock ge vika för den talspråksnära stil som förespråkades - och även förverkligades - av Peadar Ua Laoghaire, som grundade den moderna litteraturen på iriska både med sina originalverk (romanen Séadna - det lär faktiskt existera en svensk översättning som heter Schiana, vilket är namnet på huvudpersonen - och autobiografin Mo Scéal Féin, som Eder ödmjuke tjänare faktiskt läst helt nyligen) och med sina översättningar (bl a en förkortad version av Don Quijote, men jag undrar storligen om Quijote alls översatts i sin helhet till ett enda språk).