Volksdojcze

Jerzy Kochanowski skriver om det här - polentyskarna - i Polityka. Det fanns ju på flere håll sådana gränskulturer som varken var entydigt polska eller entydigt tyska - de av Horst Bienek beskrivna oberschlesierna utgjorde bara ett exempel - och språket avgjorde inte nödvändigtvis nationaliteten. I artikeln drar Kochanowski paralleller mellan schlesierna och polesieborna (de sistnämnda befinner sig både geografiskt och etniskt mellan Polen, Vitryssland och Ukraina): bägge grupperna kallade sig traditionellt bara "vi som bor här", "infödda" och ansåg sig inte behöva någon abstraktare nationalitestbeteckning. Även de som engagerade sig i tysknationella organisationer kunde samtidigt vara polska patrioter: sålunda nämner Kochanowski en viss Albert Breyer, som visserligen verkade inom det tyska föreningslivet i Polen, men ändå stupade som officerare i den polska armén i kampen mot den tyska invasionen år 1939.

Ockupationen blev hårdast i Polens centrala delar, som tyskarna kallade Generalguvernementet: här var det Hans Frank i Kraków som regerade, med ståt, pomp och hård hand, men utan lag och rättskipning. Här visade den polsktalande befolkningen föga förståelse för de som lät sig registreras som Volksdeutsche, låt vara att många av dessa tydligen var knappt läskunniga fattigbönder utan mycken förståelse vad de egentligen skrev under. En del tysktalande polska medborgare såg sig som polacker med tyskt modersmål - Hanna Krall har, om jag rätt minns, i sin roman Sublokatorka beskrivit en gammal professor med namnet Schmidt i vars familj det endast talades tyska, men som bestämt och utan att darra på manschetten förklarade sig för polack och motsatte sig alla försök att registrera honom som tysk.

En annan intressant, kanske även sann skönlitterär historia om dilemmat citeras av Kochanowski, en herr Esch, som "hatade de tyska ockupanterna med ett primitivt raseri", men som kände sig tvungen att skriva in sig i "Volkslistan" för att rädda sin dotter, som tyskarna arresterat som motståndskvinna. Tydligen fanns det massor av sådana som skrev under för att rädda sig undan tyska repressalier, inte minst för att få stanna i sitt hem när nazisterna väl satt igång med att deportera polacker österut och hämta in sovjetiska "Volksdeutsche" för att befolka polackernas gårdar. Antagligen försökte en del folk manövrera sig genom krigstiden med dubbel försäkring - en av bröderna kämpade i motståndsrörelsen, en annan var registrerad som Volksdeutscher.

Krigslyckan vände sig så småningom, och det var PKWN (Polski Komitet Wyzwolenia Narodowego, polska nationella befrielsekomittén) - Lublinkommittén, den sovjetsponsrade regeringen för det nya Polen - som bestämde riktlinjerna för hur tyskarna skulle behandlas efter segern. Tidigare planer, som skisserats av den ickekommunistiska motståndsrörelsen AK (Armia Krajowa, hemlandsarmén eller "inrikesarmén") och den närstående politiska krafter, förefaller ha tagit hänsyn till attitydskillnaderna bland polentyskarna, till den grad att behovet att skipa rättvisa i enstaka fall erkändes. Men både PKWN och AK var rätt eniga om att en tysk minoritet i Polen i princip utgjorde ett hot och ett främmande element, oberoende av kriget. Och det bör för all del medges att en sådan inställning under alla omständigheter skulle falla folket i smaken. Avskyn för och hatet på allt och alla vad tyskt eller tyskar hette var nog rätt utbredda i alla fall.

Mot slutet av 1944 bestämde PKWN att alla Volksdeutsche som var äldre än sexton skulle interneras, medan yngre barn skulle omhändertagas och tvångsplaceras i polska familjer för att göra människor och inte tyskar av dem. Så småningom avtog dock sådana stämningar även bland de polska kommunisterna, och i februari 1945 kunde Stalins polske kollaboratör Boleslaw Bierut redan gå med på att en viss urskillning skulle tillämpas och att man nog borde rehabilitera dem som plausibelt kunde framställas som offer för omständigheterna och som inte aktivt gjort sig skyldiga till krigsbrott och liknande. De som bodde i Oberschlesien eller liknande gränsområden, som införlivats med Stortyskland och där omklassificeringen till tyskar hade skett i det närmaste automatiskt, kunde i vissa fall räkna med nästan automatisk amnesti, medan Generalguvernementets Volksdeutsche fick genomgå en tung och påfrestande domstolsprocedur för att frikännas. Delvis verkar det ha varit fråga om att söndra och härska: att erbjuda de misstänkta en möjlighet till snabbt frikännande om de bara gick med på att hädanefter arbeta som tjallare åt den kommunistiska säkerhetstjänsten.

Givetvis förekom det efter befrielsen också genuina eller medvetet uppviglade utbrott av "folkets vrede": polacker avreagerade sin bitterhet över lidandet under den tyska ockupationen (och sin besvikelse på ihåligheten av den sovjetstyrda "befrielsen") genom att plundra, mörda, misshandla och våldta tysktalande människor. Allt detta ledde givetvis till, att polentyskarna inte var så värst intresserade av att på laglig väg ansöka om rehabilitering - de föredrog att söka tillflykt i vad som numera återstod av Tyskland.

Att de tysksinnade eller etniskt tyska innevånarna i de nya områdena i västra Polen behandlades betydligt mildare, berodde givetvis på att man ville ha den ursprungliga befolkningen i mån av möjlighet kvar, för att ge erövringarna legitimitet. I Generalguvernementet kunde till och med polacker som inte begrep ett ord tyska fråntas sitt medborgarskap såsom "tyskar". Då handlade det om ett illa kamouflerat försök av kommunisternas sida att smutskasta de etablerade elitgrupperna i dessa städer - att bygga nya eliter utgjorde ju en central målsättning i kommunisternas kulturella "revolution" i de nyupprättade östeuropeiska "folkdemokratierna".