Piasecki: första boken nästan avslutad. (Med ett par ord om Matti Pulkkinen)

Eftersom Markku Jantunen tyckte att det var trevligt med anteckningar på svenska och tyska, skriver jag gärna vidare om Sergiusz Piasecki på svenska. Jag har nu läst Czlowiek przemieniony w wilka, den första av hans två romaner om krigsåren i Vilnius - som hos honom, på polska, givetvis heter Wilno - och om livet i skuggan av sovjetisk ockupation och polsk konspiration. Huvudpersonen i romanen är en polsk flykting, tydligen själv hemma från Vilnius, men bosatt i Warszawa, som nu försöker sätta sig i säkerhet genom att återvända till hemstaden. Som historien lär oss, ockuperade polska trupper strax efter första världskriget Vilnius under ledning av general Zeligowski, men litauerna erkände aldrig annekteringen och befann sig praktiskt taget i krigstillstånd med Polen hela mellankrigstiden. Den här sortens gränsstridigheter kom sedan både Hitler och Stalin väl till pass när de sate igång med att erövra Östeuropa. När Hitler och Stalin i broderlig endräkt krossade Polen, mutade Stalin litauerna till samarbete genom att erbjuda dem Vilnius; året därpå var det Litauens tur att bli uppäten av det evigt hungriga monstret.

Vad Piasecki har att berätta i sin roman om språkförhållandena under den tiden i Vilnius, är högst intressant. När litauerna övertog Polen, förbjöd de polska språket helt sonika, trots att många av dem faktiskt hade kunskaper i språket. Men eftersom kunskaper i litauiska inte var särskilt utbredda bland polackerna i Vilnius, var det på ryska man talade med polackerna. Ryskan blev sålunda redan under litauisk tid ett "neutralt" språk för kommunikation över språkgränserna - man kan säga att de litauiska nationalisterna var villiga att göra Stalins förryskningsarbete åt honom på förhand.

För att ännu svara på Markkus direkta fråga: javisst, jag har nog läst Matti Pulkkinens Romaanihenkilön kuolema, och också den boken som var lika tjock och som han utgav i början av nittiotalet, jag kommer just nu inte ihåg vad den hette. Pulkkinens åsikter om fredsrörelsen och världsförbättrarna ansåg jag då - och anser fortfarande - schematiska, förenklade och förutfattade, men som litterära konstverk har bägge böckerna alldeles säkert sina förtjänster. I Romaanihenkilön kuolema var det dock tydligt snarare författarens politiska åsikter än bokens experimenterande struktur som väckte entusiasm hos recensenten i Hesari. Jag tycker att Romaanihenkilön kuolema säkert var någonting viktigt och betydelsefullt på spåren såsom litterärt experiment - med tanke på att finsk skönlitteratur, som Markku Eskelinen sade, vuodesta toiseen kuokkii realismin suota mallivangin tarmokkuudella - just nu orkar jag inte översätta det där storartade citatet till svenska - är det viktigt med dylika experiment. Dessvärre gjorde Romaanihenkilön kuolema snarast intrycket att vara mindre ett medvetet formexperiment, och mera en samling skisser och anteckningar ur bordslådan som författaren av rena rama lättjan erbjudit förläggaren som ett "formexperiment".

PS. Den senare romanen, den som jag gillade, hette naturligtvis Ehdotus rakkausromaaniksi.