En bok till av Pérez-Reverte

Jag köpte i dag en bok till av Arturo Pérez-Reverte, för trots att jag inte riktigt uppskattar denne herre, tycker jag nog att han är till stor hjälp när man lär sig spanska. Det som jag ogillar hos honom är en viss morbid förkärlek för blod och onödigt dödande. Han har visserligen arbetat som krigskorrespondent i Jugoslavien, och då kan man väl inte annat än påverkas av atmosfären, men ändå har jag svårt att acceptera hans sätt att operera med döden som ett litterärt trick. Det får mig att tänka på en milt sagt pervers spionagerysare som jag läste i min ungdom - nähä, det var inte Faber och Heere Heeresmas cyniska självparodi Teneinde in Dublin, i finsk översättning Päämääränä Dublin.

(Jag vet inte, om boken alls översatts till svenska; eftersom jag i tolvårsåldern behärskade holländska precis lika litet som nu, läste jag den på finska. Jag kommer ihåg att boken enligt pärmtexten var en rå och brutal 'spy special' - på den tiden var onödiga engelska låneord i finskan betydligt ovanligare än nu - som inte lämnar någon kall. När brorsan och jag väl läst boken - och insett, trots att vi bara var i nedre tonåren, att en bok med så mycket sex och våld endast kunde vara avsedd som en parodi på hela genren - misstänkte vi att pärmtexten utgjorde en del av skämtet: i boken förekom knappast någon person som inte slutade som kallt lik. Lämnar ingen kall? Lämnar snarare hela gänget kallt, och det inte i någon överförd betydelse.)

Nej, det var alltså inte Teneinde in Dublin, utan en roman av William Wingate, Doneska. Jag antar att boktiteln, som var namnet på en nedsjunken sovjetisk ubåt, lydde något annorlunda på engelska, men hursomhelst är den avfattad på typisk pseudoryska: författaren hade uppenbarligen ingen aning om hurdana namn man gav sina båtar och skepp i Sovjetunionen, utan hittade själv på ett ord som lydde någorlunda ryskt.

(Ett namn på någon historisk storhet kunde redan ha låtit lite trovärdigare - till exempel Kutuzov, Minin, Susanin eller Suvorov. Men javisst, för en angloamerikansk underhållningslitteratör är det för mycket att bläddra i Encyclopaedia Britannica under uppslagsordet Soviet Union: History: Pre-Soviet History: Military History. Vad man än anser om Frederick Forsyth, orkade han åtminstone med någon sorts bakgrundsresearch för sina böcker: Djävulens alternativ - på finska Paholaisen ruletti - innehöll faktiskt en hel del helt korrekt information om ukrainsk nationalism och det för oss i Kekkonenrepubliken okända Östeuropa, som jag bara blev förtrogen med tack vare svenskan - på svenska fanns det ju översatt mycket mera material än på finska, medan urvalet på engelska ju var för brett - egentligen vågar jag påstå att den boken blev min första introduktion till Östeuropaforskningen!)

I Doneska förekom ett mycket kuriöst narrativt element (om det finns en sådan term): en galen bulgarisk agent, som slaktade ned alla personer i boken som författaren inte visste vad han i fortsättningen skulle göra med. Han började med att döda hela personalen på en filialbyrå för den bulgariska underrättelsetjänsten - nedmejandet av en kontorsflicka beskrevs i ordentligt porrig stil - och fortsatte sedan dyka upp lite här och var i boken. Jag kommer ihåg att jag så småningom helt tappade greppet om storyn och bara läste av någon sorts missriktad pliktkänsla.

Det som irriterar mig hos Pérez-Reverte är detsamma som irriterar mig i Jan Guillous Coq Rougeromaner och som gick mig på nerverna i Doneska: att döden, särskilt den våldsamma, utnyttjas som en sorts pornografisk källa av i grunden sexuell upphetsning. Javisst, det är väl det här som man ursprungligen menat med sensationslitteratur, och visst hör livsfaran till i en spionageroman eller en rysare. Men våldspornografiska beskrivningar av mord och ond bråddöd tycker jag borde man helst undvika i litteraturen, om man inte har något mycket tungt vägande skäl för dem, och om de inte är absolut nödvändiga för att hålla handlingen i gång. Medan de kanske i någon mån är motiverade hos Guillou och Pérez-Reverte, har jag svårt att acceptera den ibland alltför njutningsfulla beskrivningen av dem. I en av Coq Rougeromanen mördas till exempel Hamiltons fru och barn på ett brutalt sätt. På något vis tyckte jag att det var helt enkelt för äckligt. Kanske Guillou menade att läsaren skulle identifiera sig med dem när de torterades ihjäl, men ändå tycker jag att det gick lite för långt. Kanske han ville framhäva - ungefär som Kieslowski i sin "Korta film om att döda" eller vad Krótki film o zabijaniu nu måtte ha hetat på svenska - att det vanligen inte går så sterilt till när man dödar folk - att det är och bör kännas äckligt? Kanhända, men ändå...

Eller kanske det inte är dödandet hos Pérez-Reverte som går mig på nerverna, utan den där vidskepelsen, som överhuvudtaget känns mycket främmande för mig i den spanskspråkiga litteraturen. I en kolumbiansk by bakom Guds rygg, såsom den skildras av García Márquez i Hundra år av ensamhet, är det naturligt att folk tror på vättar och spöken av alla möjliga sorter. Men för att införa övernaturliga element i urban, modern vardag behövs det en särskild talang. Hos Pérez-Reverte skorrar den där djävulsdyrkan t ex i Dumasklubben mycket falskt. Jag kan vara en skandinavisk lokal- eller regionalpatriot, men jag tycker att både Þórarinn Eldjárn, Leena Krohn och Maarit Verronen gör det bättre än han.

En spansk bok till!

Under veckoslutet blev jag klar med Gabriel García Márquez' Noticia de un secuestro - på svenska heter boken Rapport om en kidnappning. Jag har haft boken i fyra år och försökt läsa den lika länge, vilket innebär att de första sidorna är helt nedklottade med anteckningar i marginalen - helt panuiserade, som min kompis Ivan Hlinka kallar det. Men mot slutet började det vara mer och mer fråga om nöjeslektyr - om man nu alls kan kalla en beskrivning av kidnappningarna i Colombia för nöjeslektyr - och mindre och mindre "bara" språkinlärning. Många gånger har jag redan hunnit svära på mig att jag ännu i över trettio års ålder fick för mig att lära mig ett nytt språk, men trots allt börjar spanskan kännas allt mindre främmande. Dessvärre har jag för närvarande ingen brevkompis att skriva på spanska med, för när min peruanska började visa sig alltför uppenbart intresserad av ett bekvämlighetsäktenskap med mig, blev det dags att i all hast ta avstånd från brevväxlingen. Missförstå mig inte: jag har ingenting emot att gifta mig med en spansktalande kvinna, snarare tvärtom, och alla intresserade får så gärna anmäla sig till ploeki_panu (at) hotmail.com, men när en vacker flicka på tjugunie år med vilken jag inte nödvändigtvis har så hemskt mycket gemensamt börjar närma sig min person med dylika förslag, så kan jag inte annat än misstro att förhållandet mellan våra respektive hemländer - ett latinamerikanskt u-land där brottslingar löper amok på ljusan dag och ett skandinaviskt välfärdsland - har mera att göra med hennes "kärlek" än hon är beredd att medge.

Men vad gäller Kidnappningen, så ger den givetvis en inblick i det colombianska livet - eller i det latinamerikanska livet på en knivsegg överhuvudtaget - men det är inte en bok jag skulle ha orkat läsa annat än för att lära mig ett främmande språk. Alltså, en bok som jag främst ansåg värd mödan därför att den var på spanska - en finsk översättning skulle jag inte ha brytt mig om. Tidigare har jag lite bläddrat i García Márquez' stora romaner, som t ex Hundra år av ensamhet, av vilken jag hittills läst de två första kapitlen; dessutom har jag läst Översten får inga brev, men då behärskade jag språket så dåligt att jag på sin höjd hade en mycket vag föreställning om det som pågick.