Quechua

Ännu på Shakespeares tid var det inte alls självklart att engelskan skulle bli världsspråket. En av de äldsta nyengelska språklärorna har försetts med ett förord så typiskt för de första grammatikorna i föga uppskattade folkspråk, vimlande av ursäkter för att en lärd man alls understår sig att slösa krafter på någonting så värdelöst. Att engelskan är genomsyrad med lånegods från alla möjliga håll kan också tolkas som ett tecken på vårdslöshet och bristande språklig medvetenhet - språket har genomgått en hel del utvecklingsstadier då det inte ansågs värt en ordentlig standardisering vad gäller rättstavningen. Och än i dag, när engelskan är ett världsspråk, hanteras den av sina infödda talare med en häpnadsväckande låt-gå-attityd. Leave your language alone - lämna ditt språk i fred - är ett populärt slagord i den engelsktalande världen, och det innebär att all språkvård och allt pedanteri bara är av ondo. Vilket i och för sig är förståeligt: om det alls har funnits ett "engelskt språkvård", har det bara handlat om att onödigt plåga skolpojkarna med latinbaserade stilkrav utan någon som helst förankring i folkspråket och dialekterna. Kriget mot "split infinitive" är ett välkänt exempel. Om språket nu håller på att utvecklas i en folkligare och mindre latiniserad riktning, är det inte ett resultat av medveten språkplanering, utan av precis den där låt-gå-attityden.

Engelskan var alltså länge en sällsam och löjeväckande kandidat till världsspråk, tills vi en vacker dag vaknade och såg att det där ömkansvärda sammelsuriet av germanskt, romanskt och latinskt faktiskt hade erövrat själva Olympen.

Finns det motsatta exempel: språk som egentligen borde ha blivit stora världdspråk, men som någonstans valde fel väg och slutade på avstjälpningsplatsen som ett zigenarfölje i Grekland? Ett som jag kan tänka mig är quechua.

Quechua, bör ni veta, eller kechwa - men de quechuatalande som kan läsa och skriva föredrar att göra detta på spanska och skriver sålunda quechua; dessutom kallar de sitt språk antagligen oftast för runa simi, som lär betyda någonting i stil med "det som folk här om trakten talar, liksom" - är det språk som Atahualpa, den siste konungen över inkariket (Sapa Inka var hans titel på quechua), använde när han tilltalade sina hovmän eller undersåtar. Det var det officiella språket i inkariket, låt vara att också aymará, som var utbrett i rikets södra delar, fick användas. I allmänhet tenderade dock inkorna att med medveten assimileringspolitik sprida ut sitt tungomål bland erövrade och underkuvade folk: de koloniserade dessas hembygder genom att skicka dit vad som kallas i förspanskad/förvanskad version mitimaes, dvs. quechuatalande kolonisatörer och nybyggare.

Resultatet var att quechua spreds, också efter den spanska erövringen, ty genom inkahövdingarnas språkliga offensiv hade det blivit ett viktigt handelsspråk även utanför själva Tawantinsuyu, som är quechuabeteckningen för inkariket. Medan Irland i gamla dagar kallades Tír na gCúig gCúigí, Fem femtedelars land (femtedelarna är Meath/An Mhí, Munster/An Mhumhain, Connacht/Connachta, Leinster/An Laighean och Ulster/Ulaidh - nu är det bara de fyra sistnämnda som räknas som riktiga provinser, men ordet cúige, egentligen "femtedel", används alltjämt som beteckning för "provins"), betyder inkarikets namn De fyra fjärdedelarna: Collasuyu, Chinchasuy, Antisuyu och Contisuyu. Jag minns för närvarande bara att Collasuyu står i sammanhang med El Callao, Limas hamnstad, och är följaktligen den fjärdedel som vette mot havet; Antisuyu vette givetvis mot Anderna.

Nuförtiden talas quechua i stora delar av Latinamerika - från Ecuador ända till Argentina. Ja, i Argentina: fast de spansktalande metodiskt utrotade indianerna i sin republik, så att landet numera är mera känt som en spansktalande italiensk koloni med en hel del inslag från andra europeiska folk (bland viktiga politiker och juntageneraler i Argentina på 1900-talet kan det återfinnas så kännspakt italienska namn som Alessandri och Galtieri, och även svenska, skotska, finska och irländska invandrare har bidragit till landets kulturella helhetsbild - för att nu inte nämna den walesisktalande kolonin vid Chubutfloden i Patagonien), finns det ändå en handfull quechuatalande i denna stat.

De stora världsspråken är alla av europeiskt ursprung och som sådana mycket lika varandra. Jag för min del saknar mycket ett avvikande världsspråk. Arabiskan gör anspråk på att vara ett världsspråk också det, och personligen skulle jag välkomna den hjärtligt - jag har inte ännu gett upp hoppet att någon gång lära mig skriva klassisk skriftarabiska, men några talade dialekter kommer jag knappast att bry mig om - men eftersom arabiskan är så hopknuten med sitt kulturella bagage (islam) och detta bagage i det nuvarande världspolitiska läget lockar få människor utanför de rättrognas krets, kommer den inom närmaste framtid knappast att kunna utmana engelskan. Även kinesiskan och hindi, trots att de har ett mycket högt antal infödda talare, har aldrig funnit någon större spridning utanför sin egen kulturkrets.

Quechua däremot är ett världsspråk ända in i märgen, inte minst därför att det talas av många, kulturellt mycket olika indianstammar: vid sidan om den språkliga hispaniseringen av de små indianstammarna i Sydamerika har det också skett en quechuanisering. Det har en agglutinerande struktur som påminner en hel del om finskan och en alldeles fruktansvärt regelbunden grammatik. Även verbet "att vara" böjs regelbundet. Ibland känns det nästan kusligt - som om en högre makt ingripit för att skapa det perfekta världserövrarspråket.

Ändå anses den här härligheten i dag vara utrotningshotad, trots att den talas av miljoner människor. Problemet består i att quechua i praktiken inte är ett enda språk, utan en grupp nära besläktade, men inte nödvändigtvis inbördes förståeliga dialekter. Och om spanskan - ett väldigt livskraftigt och expansivt språk, som vi vet - förtränger quechua, kommer den inte att utrota det som en enda stor klump, utan ett dialektområde efter ett annat.