Naiva naturvetare

På nätet råkar man gång på gång naiva naturvetare, som endast har förakt och hån till övers för humaniora. De uppfattar sig själva som Vetenskapsmän med stort V, trots att de för det mesta bara är vanliga ingenjörer eller undervisar i matte och ADB; som bekant har de stora naturvetargenierna inte sällan varit överraskande belästa i föraktat humaniora, med den sanskritkunnige atombombsbyggaren Julius Robert Oppenheimer i spetsen.

De naiva naturvetarnas humanioraförakt kan sålunda alltför lätt bortförklaras som ett desperat försök att hävda egen överlägsenhet över de "snälla men dumma flickor" som efter humaniorastudier nu undervisar i språk eller - till exempel - historia i samma skolor där naturvetarna nu jobbar som fysiklärare. Hela sitt unga liv har de vältrat sig i drömmar om naturvetenskaplig forskarkarriär, om någontig som är större än vardagslivet: om att åka Enterprise och dra dit pepparn växer...ursäkta, inte dit pepparn växer, utan "where no man" - sic! - "has gone before". Och tack vare dessa drömmar har de kunnat känna sig förmer än de där flickorna som pluggar språk, vad löjligt.

Naiva naturvetare brukar vara barnsligt övertygade av att som naturvetare vara i besittning av Sanningen och flinar hånfullt åt filosofer som söker efter paradigmet för en vattentät forskningsmetod. Att det inte finns en enda metod i humaniora, utan bara olika teorier, tycker de är själva grundläggande belägget på att humaniora inte är vetenskap. Men för oss humanister är det precis det här som bevisar att naturvetare i gemen inte är vetenskapsmän, utan snarast ingenjörer. För att vara vetenskapsman bör man kunna ifrågasätta normalforskingen och dess paradigm (roligt nog höll jag redan på att skriva "paradogm") och skapa nytt; men största delen av naturvetare uppfattar just normalforskningen som Vetenskapen.

Därför är de exakta vetenskaperna till sin natur konservativa och tycks även attrahera konservativt folk - uppfattningen om naturvetare som innovativa intellektuella utgör nästan raka motsatsen till sanningen. Å andra sidan blir normalforskningen inom humaniora lidande av att alla vill leka stor teoretiker och slöser sin tid på skolastiska debatter om teori när de i stället borde skriva grammatikor, ordböcker, recensioner, litteraturhistorier.