För Evin!

Av något skäl har jag inte bloggat på svenska på mer än ett år, men nu är det dags att återuppta det arbetet. Anständigheten kräver att jag nu uttrycker min fulla solidaritet med Evin Rubar, min nyupptäckta hjälte, inte minst därför att jag är rasande arg på alla fundamentalistiskt feministiska rikssvenska bloggare som attackerar henne.

Till att börja med: fattar ni jävlar inte vad hon är för en människa? Det är för fan en invandrarflicka av muslimsk bakgrund som lyckats bli redaktör på er teve. Och dessutom en undersökande journalist som inte är rädd för att ta itu med era heliga kor. Kan man tänka sig en bättre förebild för alla unga invandrarflickor av muslimsk bakgrund? Kan man? Sedan jag lärde mig tillräckligt svenska för att läsa rikssvenska tidningar, har ni jämrat er över att invandrarungdomar inte hittar sin beskärda nisch i det svenska samhället. Men nu! Nu jädran har det blivit liv i luren!

Ireen von Wachenfeldt står för att alla män är djur, men vet ni vad Evin Rubar står för? Evin Rubar står för en ytterst sund och välkommen samhällelig utveckling: att muslimska flickor blir tänkande och aktiva subjekt i det svenska samhället. Men det är kanske precis det som svenska feminister hatar mest. Det är ju inte meningen att muslimska flickor befriar sig själva, på sina egna villkor. Meningen är att de ska vara hjälplösa stackare som endast Den Svenska Feministen kan befria, och helst då befria till att vara lesbiska separatister på något kvinnohus, där de undervisas i allkvinnlig kärlekskonst av någon snäll äldre tant. (Det är och kan inte vara sexuellt utnyttjande av minderåriga, eftersom det är feminism.)

Skotsk eller irländsk gaeliska?

Oksana vill studera ett gaeliskt språk för att idka religionsvetenskaplig forskning i keltiska traditioner, men trots att det finns mera relevant material på iriska, verkar hon ändå föredra att lära sig skotsk gaeliska. De utesluter ju ingalunda varandra, nära besläktade som de är: en hel del av oss gaeliskfrälsta kan det ena språket flytande och förstår det andra en hel del. (Den där karln vars minne för ett par år sen hedrades genom att redigera och ge ut ett urval av Annie Bhán Nic Grianna - syster till författarna Séamus Ó Grianna och Seosamh Mac Grianna - som han nedtecknat, han kunde nog båda språken, vad jag vet gav han på iriska ut en grammatik eller någon sorts beskrivning av skotsk gaeliska. Vad hette han nu igen? Obegripligt nog har jag tydligen inte inkluderat boken i min bibliografi, fast det är precis den sortens böcker som hör dit.) Visserligen tycker jag att jämförelsen med likheterna mellan de skandinaviska språken haltar något, ty trots att skilda skriftspråk för skotsk, irländsk och Manxgaeliska bara tillkommit efter sextonhundratalet, har språken nog utvecklat sig rätt olika, vilket inte minst beror på deras olika samhälleliga ställning.

Om Isle of Man vill jag inte yttra mig, men i Skottland var gaeliskan redan ett minoritetsspråk när Skottland ännu var självständigt. Skottland har visserligen fått sitt namn från irländarna, ty Scotia betydde på tidigt medeltidslatin just Irland, och Scothbhéarla eller "utsökt tungomål" är ett av de poetiska namnen på gaeliska som Geoffrey Keating nämner i sitt historisk-mytologiska kompendium Forus Feasa ar Éirinn på 1600-talet. Jag vet inte om "skotte" som ord är härlett ur "scoth-", utsökt, urval, eller om Scothbhéarla är ett folketymologiskt försök att uttyda ett tidigare Scotbhéarla. Att Scottus i medeltida latin kunde betyda irländare, illustreras av namnet Johannes Scottus Eriugena: "Eriugena" avser någon som är född ("genererad") på Irland (Eriu, Ériu, Éire), Johannes var alltså en "skotte" (= gaelisktalande människa) som var född på Irland.

Men till en början var "skottarna", de gaelisktalande, inflyttare från Irland. Skottland bosattes redan tidigare av s k pikter, ett folk som man inte vet mycket om. Tidigare antogs det att de talade ett keltiskt, men icke gaeliskt språk: Skottlands förgaeliska ortnamn innehåller tydligt brittiska ord, inte minst Aber- i Aberdeen, som betyder "flodmynning" på walesiska, medan det besläktade gaeliska ordet har ett annat utseende: inbhear eller inbhir. (Sådana ortnamn som Inverness och Invergordon har sålunda tillkommit först på gaelisk tid.) Nu förefaller det vara den förhärskande teorin att det piktiska språket inte var indoeuropeiskt, men att det nog starkt hade påverkats av ett brittiskt språk (alltså ett keltiskt språk som stod närmare walesiskan än gaeliskan) som bevisligen talades i södra Skottland, walesarnas "forna Norden". (Den walesiska litteraturens sägenomspunna grundare, barderna Aneirin och Taliesin, hör faktiskt hemma i södra Skottland; med Wales har de bara språket gemensamt. Jag kan inte walesiska och kan alltså inte säga, i vilken form deras diktning bevarats för eftervärlden, men jag antar att de för första gången nedtecknats i skriftlig form på en klassisk bokwalesiska mycket olik deras egen svunna språkform.) Irisktalande människor började strömma in redan under den forniriska perioden, om inte tidigare - det är alltså den språkhistoriska perioden jag tänker på: forniriska skrevs det på 700-900-talen, medeliriskan tog sen vid för ett par århundraden, och det klassiska språkets tidevarv börjar på 1100-talet. (Det klassiska språket kallas också "tidig nyiriska", men det bör framhävas att det ännu var ett för alla tre länder - Isle of Man, eller Ellan Vannin som det heter på Manx-gaeliska, Skottland och Irland - gemensamt skriftspråk, och "klassisk nygaeliska" vore kanhända en bättre term.)

När iriskan återupplivades för ett århundrade sedan, skedde det på basen av talade dialekter, och därför är den bästa litteraturen på vår tids iriska en mycket muntlig litteratur. I princip är det talspråk som snyggats upp genom att avlägsna anglicismerna både i syntax, fraseologi och vokabulär och sätta in "rent" gaeliska uttryck i stället. Min vän författaren Vincent Morley ondgjorde sig en gång över en tjej från Gaeltacht som han hört säga Nuair a chuala mé go raibh mé ag iompar clainne bhí mé ag panickáil, ach d'fhan m'athair ancalm. Det ser kanske lite osnyggt ut, men det är inte så illa alls, och med lite redigering blir det ren och vacker iriska: Nuair a chuala mé go raibh mé ag iomar clainne, bhí mé scanraithe as mo mheabhair, ach d'fhan m'athair stuama siosmaideach ar fad. I alla fall betyder det: När jag fick höra att jag var gravid blev jag alldeles förskräckt, men farsgubben min tog det helt lugnt.

Trots att skottlandsgaeliskan också dragit sig tillbaka åtminstone sedan den påtvingade avfolkning av Högländerna som kallas Highland Clearances på engelska och Fuadach nan Gaidheal på gaeliska - dess språkliga följder står att läsa om i Nancy Dorians bok East Sutherland Gaelic - har den egentligen aldrig förfallit till en enbart talad dialekt: sedan länge har höglandsgaelerna haft tillgång till Bibeln på sitt språk, som det också anstår ett protestantiskt folk. (Jag känner via Internet en gaeliskfrälst protestant från Belfast, Brian, som klarar av att samtidigt vara en humorlös vänsteridealist av samma sort som bloggaren Fabula och en humorlös kristen av samma sort som bloggaren Kristittynä maailmassa. Han är ibland irriterande och svår att handskas med, om det här är det riktiga uttrycket, men jag kan ingenting göra åt att han som person och helhet företer en viss likhet med...hm...Gud. Vad jag vet är han gift med en mycket yngre kvinna och har tre döttrar i skolflicksåldern, och honom unnar jag det. Absolut. Men i alla fall, han är mycket intresserad av att återuppleva den gaeliska - ett mellanting mellan iriskan och skottlandsgaeliskan - som en gång talats i det nuvarande Nordirland, och frågar man honom något om skotsk gaeliska, gör han sitt bästa för att hjälpa med utförliga uppgifter. En gång när någon frågade honom efter läsvärda böcker på skotsk gaeliska jämte författare, svarade han med en förteckning där Bibeln stod högst, så här: "Boktitel: Bibeln. Författaren: Gud m. fl.")

Den skottlandsgaeliska Bibeln är, enligt vad jag vet, avfattad på ett ålderdomligt språk av en man som hade Argylldialekten som modersmål: Argyllgaeliskan är dock numera en utdöd språkform. Det är främst i Hebridöarna som man numera talar skotsk gaeliska, men ironiskt nog var hebridiskan till en början en mycket avvikande dialekt som särskilt starkt påverkats och även omformats av skandinaviska influenser - på medeltiden lydde öarna rätt länge under Norge, och jag tror att ortnamnen i öarna mest har fornnordiskt ursprung. Som bekant har jag vissa kunskaper i isländska, och det som är mest särskilt med isländsk fonologi är den såkallade preaspirationen: inne i ordet föregås nämligen tonlösa slutljud av ett h, om de skrivs dubbelt: ord som mökkur, möttull, löpp, leppur, kappi uttalas sålunda "möhhkyr", "möhhtydl", "löhhp", "lehhpyr", "kahhpi". Det märkliga med detta drag är att det faktiskt också är typiskt för dagens levande skottlandsgaeliska: mac, "son", uttalas där som "mahk", med ett hörbart och tydligt h-ljud som ibland låter nästan lika starkt som ett tyskt ach-ljud. Någon gång kollade jag en dialektgeografisk karta över Skottland i en märkligt nog på engelska avfattad kulturencyklopedi över de skotska högländerna - boken fanns att läsa på De Fyra Mästarnas Bibliotek på Gaeliska insten vid Galwayuniversitetet - och vad jag minns visade kartan att preaspirationen inte fanns i de "kontinentala" skotsk-gaeliska dialekterna, när någon ännu talade dem.

Det här innebär åtminstone att skottlandsgaeliskan (och i ännu större utsträckning walesiskan, men den hör egentligen inte hit) förfogar över fler stilregister än modern iriska: "Argyllstilen" i Bibeln, som ligger närmare iriskan (jag borde faktiskt skaffa mig egen skottlandsgaelisk bibel så småningom, men de gånger jag fått bläddra i en sådan fann jag språket påtagligt begripligare än de skottlandsgaeliska nutidsromaner jag numera försöker läsa) och den vardagliga "hebridiska stilen", vars starkt nordiskt påverkade syntax ibland känns störande "angliserad" ur irisk synvinkel. (Vilket inte utesluter att skottlandsgaeliskan trots alla sina "skandinaviserade" eller "angliserade" drag inte sällan känns naturlig och frisk på ett helt annat sätt än iriskan, som ju ofta skrivs av medelmåttigt lärda söndagsgaeler med engelska som modersmål, vilket leder till en klumpig ordboksgaeliska.) I iriskan existerar tyvärr inget höglitterärt register. När språket höll på att återupplivas i slutet av artonhundratalet, så krävde Risteard de Hindeberg - egentligen hette han Richard Henebry; eftersom namnet inte riktigt gick att översättas till iriska, så använde han i stället den normandisk-franska formen, som han dessvärre inte hade vett nog att gaelisera till de hIndibeirg, som hade stått närmare de gaeliska rättskrivningstraditionerna - att man skulle återgå till Geoffrey Keatings på sin tid ovanligt talspråksnära och relativt lättlästa variant av det klassiska språket. Hindebergs idéer fick dock ge vika för den talspråksnära stil som förespråkades - och även förverkligades - av Peadar Ua Laoghaire, som grundade den moderna litteraturen på iriska både med sina originalverk (romanen Séadna - det lär faktiskt existera en svensk översättning som heter Schiana, vilket är namnet på huvudpersonen - och autobiografin Mo Scéal Féin, som Eder ödmjuke tjänare faktiskt läst helt nyligen) och med sina översättningar (bl a en förkortad version av Don Quijote, men jag undrar storligen om Quijote alls översatts i sin helhet till ett enda språk).

En bok till av Pérez-Reverte

Jag köpte i dag en bok till av Arturo Pérez-Reverte, för trots att jag inte riktigt uppskattar denne herre, tycker jag nog att han är till stor hjälp när man lär sig spanska. Det som jag ogillar hos honom är en viss morbid förkärlek för blod och onödigt dödande. Han har visserligen arbetat som krigskorrespondent i Jugoslavien, och då kan man väl inte annat än påverkas av atmosfären, men ändå har jag svårt att acceptera hans sätt att operera med döden som ett litterärt trick. Det får mig att tänka på en milt sagt pervers spionagerysare som jag läste i min ungdom - nähä, det var inte Faber och Heere Heeresmas cyniska självparodi Teneinde in Dublin, i finsk översättning Päämääränä Dublin.

(Jag vet inte, om boken alls översatts till svenska; eftersom jag i tolvårsåldern behärskade holländska precis lika litet som nu, läste jag den på finska. Jag kommer ihåg att boken enligt pärmtexten var en rå och brutal 'spy special' - på den tiden var onödiga engelska låneord i finskan betydligt ovanligare än nu - som inte lämnar någon kall. När brorsan och jag väl läst boken - och insett, trots att vi bara var i nedre tonåren, att en bok med så mycket sex och våld endast kunde vara avsedd som en parodi på hela genren - misstänkte vi att pärmtexten utgjorde en del av skämtet: i boken förekom knappast någon person som inte slutade som kallt lik. Lämnar ingen kall? Lämnar snarare hela gänget kallt, och det inte i någon överförd betydelse.)

Nej, det var alltså inte Teneinde in Dublin, utan en roman av William Wingate, Doneska. Jag antar att boktiteln, som var namnet på en nedsjunken sovjetisk ubåt, lydde något annorlunda på engelska, men hursomhelst är den avfattad på typisk pseudoryska: författaren hade uppenbarligen ingen aning om hurdana namn man gav sina båtar och skepp i Sovjetunionen, utan hittade själv på ett ord som lydde någorlunda ryskt.

(Ett namn på någon historisk storhet kunde redan ha låtit lite trovärdigare - till exempel Kutuzov, Minin, Susanin eller Suvorov. Men javisst, för en angloamerikansk underhållningslitteratör är det för mycket att bläddra i Encyclopaedia Britannica under uppslagsordet Soviet Union: History: Pre-Soviet History: Military History. Vad man än anser om Frederick Forsyth, orkade han åtminstone med någon sorts bakgrundsresearch för sina böcker: Djävulens alternativ - på finska Paholaisen ruletti - innehöll faktiskt en hel del helt korrekt information om ukrainsk nationalism och det för oss i Kekkonenrepubliken okända Östeuropa, som jag bara blev förtrogen med tack vare svenskan - på svenska fanns det ju översatt mycket mera material än på finska, medan urvalet på engelska ju var för brett - egentligen vågar jag påstå att den boken blev min första introduktion till Östeuropaforskningen!)

I Doneska förekom ett mycket kuriöst narrativt element (om det finns en sådan term): en galen bulgarisk agent, som slaktade ned alla personer i boken som författaren inte visste vad han i fortsättningen skulle göra med. Han började med att döda hela personalen på en filialbyrå för den bulgariska underrättelsetjänsten - nedmejandet av en kontorsflicka beskrevs i ordentligt porrig stil - och fortsatte sedan dyka upp lite här och var i boken. Jag kommer ihåg att jag så småningom helt tappade greppet om storyn och bara läste av någon sorts missriktad pliktkänsla.

Det som irriterar mig hos Pérez-Reverte är detsamma som irriterar mig i Jan Guillous Coq Rougeromaner och som gick mig på nerverna i Doneska: att döden, särskilt den våldsamma, utnyttjas som en sorts pornografisk källa av i grunden sexuell upphetsning. Javisst, det är väl det här som man ursprungligen menat med sensationslitteratur, och visst hör livsfaran till i en spionageroman eller en rysare. Men våldspornografiska beskrivningar av mord och ond bråddöd tycker jag borde man helst undvika i litteraturen, om man inte har något mycket tungt vägande skäl för dem, och om de inte är absolut nödvändiga för att hålla handlingen i gång. Medan de kanske i någon mån är motiverade hos Guillou och Pérez-Reverte, har jag svårt att acceptera den ibland alltför njutningsfulla beskrivningen av dem. I en av Coq Rougeromanen mördas till exempel Hamiltons fru och barn på ett brutalt sätt. På något vis tyckte jag att det var helt enkelt för äckligt. Kanske Guillou menade att läsaren skulle identifiera sig med dem när de torterades ihjäl, men ändå tycker jag att det gick lite för långt. Kanske han ville framhäva - ungefär som Kieslowski i sin "Korta film om att döda" eller vad Krótki film o zabijaniu nu måtte ha hetat på svenska - att det vanligen inte går så sterilt till när man dödar folk - att det är och bör kännas äckligt? Kanhända, men ändå...

Eller kanske det inte är dödandet hos Pérez-Reverte som går mig på nerverna, utan den där vidskepelsen, som överhuvudtaget känns mycket främmande för mig i den spanskspråkiga litteraturen. I en kolumbiansk by bakom Guds rygg, såsom den skildras av García Márquez i Hundra år av ensamhet, är det naturligt att folk tror på vättar och spöken av alla möjliga sorter. Men för att införa övernaturliga element i urban, modern vardag behövs det en särskild talang. Hos Pérez-Reverte skorrar den där djävulsdyrkan t ex i Dumasklubben mycket falskt. Jag kan vara en skandinavisk lokal- eller regionalpatriot, men jag tycker att både Þórarinn Eldjárn, Leena Krohn och Maarit Verronen gör det bättre än han.

En spansk bok till!

Under veckoslutet blev jag klar med Gabriel García Márquez' Noticia de un secuestro - på svenska heter boken Rapport om en kidnappning. Jag har haft boken i fyra år och försökt läsa den lika länge, vilket innebär att de första sidorna är helt nedklottade med anteckningar i marginalen - helt panuiserade, som min kompis Ivan Hlinka kallar det. Men mot slutet började det vara mer och mer fråga om nöjeslektyr - om man nu alls kan kalla en beskrivning av kidnappningarna i Colombia för nöjeslektyr - och mindre och mindre "bara" språkinlärning. Många gånger har jag redan hunnit svära på mig att jag ännu i över trettio års ålder fick för mig att lära mig ett nytt språk, men trots allt börjar spanskan kännas allt mindre främmande. Dessvärre har jag för närvarande ingen brevkompis att skriva på spanska med, för när min peruanska började visa sig alltför uppenbart intresserad av ett bekvämlighetsäktenskap med mig, blev det dags att i all hast ta avstånd från brevväxlingen. Missförstå mig inte: jag har ingenting emot att gifta mig med en spansktalande kvinna, snarare tvärtom, och alla intresserade får så gärna anmäla sig till ploeki_panu (at) hotmail.com, men när en vacker flicka på tjugunie år med vilken jag inte nödvändigtvis har så hemskt mycket gemensamt börjar närma sig min person med dylika förslag, så kan jag inte annat än misstro att förhållandet mellan våra respektive hemländer - ett latinamerikanskt u-land där brottslingar löper amok på ljusan dag och ett skandinaviskt välfärdsland - har mera att göra med hennes "kärlek" än hon är beredd att medge.

Men vad gäller Kidnappningen, så ger den givetvis en inblick i det colombianska livet - eller i det latinamerikanska livet på en knivsegg överhuvudtaget - men det är inte en bok jag skulle ha orkat läsa annat än för att lära mig ett främmande språk. Alltså, en bok som jag främst ansåg värd mödan därför att den var på spanska - en finsk översättning skulle jag inte ha brytt mig om. Tidigare har jag lite bläddrat i García Márquez' stora romaner, som t ex Hundra år av ensamhet, av vilken jag hittills läst de två första kapitlen; dessutom har jag läst Översten får inga brev, men då behärskade jag språket så dåligt att jag på sin höjd hade en mycket vag föreställning om det som pågick.

Sarmatien, Tyskland och Polen

I dag beslöt jag åter ägna en hel dag - med undantag av arbetstimmarna förstås - åt min avhandling. Man bör väl träda försiktigt med sådana här påståenden, men ändå tycker jag att eländet äntligen börjar ta form. Visserligen trodde jag mig ha tappat bort mina anteckningar om Johannes Bobrowski och tittade in på stadsbibban för att läsa precis samma källa och plita ned precis samma saker om gubbjäveln - och nu när jag bara lite petade i pappren så hittade jag givetvis ackurat samma skriverier som jag hade saknat. Men ingen skada skedd: för att säga sanningen är jag skandalöst dåligt förtrogen med Bobrowski, särskilt med tanke på hur viktig han är inte bara för tysk litteratur, utan också för finsk dito. Hans myt om "Sarmatien" har faktiskt påverkat Paavo Rintala till den milda grad att denne skrev en hel roman i Bobrowskistil, Sarmatian Orfeus.

Själva namnet "Sarmatien" - varifrån kommer det egentligen? För mig var det till att börja med ett skällsord som finsk krigspropaganda och/eller/dvs. finsk nationalistisk retorik använde om Ryssland, ett ord som framhävde den orientalisk-barbariska, mytiska aspekten av Ryssland. Men när jag väl blev förtrogen med Polens idéhistoria - om jag nu alls kan påstå att jag vet någonting om den - lärde jag mig att Sarmatien också hade med polsk nationalism att göra, och ingalunda som okvädinsord, utan som en stolt självbeteckning. Ty trots att polackerna i dag är så ivriga att framhäva sina västeuropeiska anor, Canalettos arkitektur och liknande västliga influenser på polsk kultur, så föredrog de före de polska delningarna att se sig som någonting helt annat än Väst. Det här hörde ihop med det gamla Polen-Litauens multinationella karaktär. Det var inte endast polacker som bodde i staten, utan också judar, tyskar, tatarer, litauer, vitryssar och ukrainare (dessa två folk brukade man på den tiden antagligen beteckna som rutener, och gränsen var ju inte särskilt tydlig då, vilket den inte är i dag heller, för det har faktiskt visat sig att invånarna i den vitrysk-ukrainska gränsmarken Polesie nu börjat utveckla egen nationell identitet, oberoende av både Vitryssland och Ukraina; och eftersom det var de vitrysktalande och inte de litauisktalande som utgjorde majoritetsbefolkningen i den litauiska hälften av denna dubbelmonarki, var det vanligt att kalla de vitrysktalande för litauer - eller "litviner" - och de litauisktalande för zmudziner, dvs. samogitier); och om polacker ville fungera som en sammanbindande länk för alla dessa folkslag, var de illa tvungna att framställa sig själva som en blandning av Öst och Väst, ett överregionalt element som kunde medla mellan - t ex - tyskar och tatarer, om nu någon konflikt mellan dem skulle uppstå.

Hos Bobrowski och kanske även hos Rintala betecknar "Sarmatien" i det närmaste ett mentalt tillstånd - ett tillstånd, som är utmärkande för alla gränslandsbefolkningar osäkra på sin identitet i en värld där man förutsätts tillhöra ett - och bara ett - statsbärande folk. Geografiskt ligger deras Sarmatien någonstans mellan Litauen, Polen, Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Och det är intressant att Östeuropas största koncentration av judar också - före Hitler och massutrotningarna - bodde i detta ingenmansland.

Joina jänkarna och ha gränslöst kul

Jag har nu läst en gång till Mattias Gardells bok om de rasradikala motkulturerna i Förenta Staterna, Rasrisk, och känner mig alltjämt överväldigad av variationen inom denna subkultur. De svarta muslimerna är givetvis splittrade i olika grupperingar, av vilka givetvis Louis Farrakhans anhängare är talrikast, inte minst tack vare Farrakhans personliga ledaregenskaper: vad man än anser om gubben, bör man medge att han inom sina egna kretsar handlar som det anstår en skicklig politiker. Förenta Staterna bör skämmas för att det nuvarande politiska systemet, den nuvarande samhällsstrukturen inte klarat av att erbjuda en sådan man inträde i vad Gardell kallar samhällets huvudfåra.

Till Farrakhans försvar bör man absolut framhålla, att hans roll som svart ledare uppenbarligen har varit på många sätt konstruktiv. Även Hämeen-Anttila konstaterade i kapitlet om amerikansk islam i sin bok Islamin monimuotoisuus att Nation of Islams disciplinerade soldater kunnat återställa ordningen i gatubilden med sin blotta närvaro. Att Farrakhan lyckats medla och förhandla fram ett slut på gängoroligheterna och gängrelaterad brottslighet på många håll i den amerikanska ghettovärlden bör nog också ses som en stor positiv trendvändning, och både vita och svarta kommer nog att tacka honom på sina bara knän för hans insats om freden blir varaktig.

Samtidigt är det skäl att uttrycka oro för att Farrakhans svarta islam uppenbarligen inte kunnat stimulera något intresse för utbildning och bildning bland de svarta. Det är kutym bland politiskt korrekta att uppmärksamgöra på den islamska världens klassiska guldålder och dess vetenskapliga och intellektuella prestationer och därigenom ta udden av alla insinuationer om islam som en till sin natur upplysningsfientlig religion. Medan jag i princip solidariserar mig med de samhällsintegrerande mål som de politiskt korrekta har för ögonen, kan jag inte låta bli att spekulera, om inte islams guldålder snarast ägde rum trots islam. Som bekant kom de islamska erövrarna i det forna Mellanöstern i kontakt med den hellenistiska vetenskapen, som var dem på alla möjliga sätt överlägsen, och på så vis erövrades erövrarna kulturellt av de erövrade, som det ofta sker - inte minst när romerska riket väl erövrat och införlivat det kulturellt överlägsna Grekland. I början fanns det knappast några islamska skriftlärda, och sålunda hade muslimerna inga möjligheter att bjuda de erövrade intellektuellt motstånd när dessa insisterade på att fortsätta med sitt vetenskapliga arbete, sin kemiska, astronomiska och ingenjörsvetenskapliga forskning och experimentering, inte minst när muslimerna själva invigdes i den hellenistiska naturvetenskapen och såg dess praktiska nytta. Det var bara med tiden som kalam, systematisk teologi, utvecklades till vad jag kallar en alternativ form av intellektualism: intellektuellt begåvade killar som sökte sig uppåt i samhället behövde inte längre nödvändigtvis bli ingenjörer och naturforskare, när man också kunde bli teolog, mulla, ajatolla eller vad det nu än må heta. Framväxten av den religiösa intelligentian skulle i min hypotes - som jag inte själv helhjärtat tror på, och som jag är säker professionella islamkännare kommer att finna åtskilliga luckor i - alltså ha inneburit förträngningen och förfallet av den naturvetenskapliga och ingenjörsvetenskapliga intelligentian.

Men vad jag på allvar nog vågar påstå är att Förenta Staternas ledande roll i att utveckla nya teknologier och ta fram forskningsrön kan äventyras av framväxten av sådana konkurrerande intelligentior, på vilka den svartmuslimska utgör ett centralt exempel. När begåvade unga män av Louis Farrakhans snitt inte kommer in i samhällets huvudfåra ens genom akademiska prestationer och skolklokhet - när de är instängda i förfallna ghetton där den enda vägen uppåt går antingen genom brottsliga ligor (i ghetton är livet så alltigenom laglöst att det nog är helt och hållet möjligt att bli en aktad samhällsmedlem genom att utmärka sig som skicklig bankrånare och knarklangare - det senare förutsätter en businessbegåvning som utan vidare kan överföras till lagligare geschäft om man sparat ihop tillräckligt med pengar för att hyra en anständig advokat, vilket ju är förutsättning för all seriös affärsverksamhet i Staterna), genom idrotten (basketboll och boxning) eller - genom svartmuslimskt engagemang, så har de absolut inget incitament och intet skäl att syssla med vetenskap och forskning i någon form, vare sig humaniora eller naturvetenskap.

De svarta muslimerna erbjuder många sorts arbete och chanser. De är allvarligt intresserade av att renovera gatumiljön och husen, ty när allt kommer omkring är de människor som strävar efter att få vara medelklass, en rättighet de anser ha blivit berövade och lurade på; följaktligen lägger de sig vinn om att ansiktslyfta sin egen levnadsmiljö och ge den en medelklassliknande anstrykning. Sålunda behöver de alla sorters byggnadsarbetare och hantverkare. Jag kan tänka mig att de också försöker köra i gång någon sorts företagsverksamhet inom branschen - åtminstone är det det här de kan tänkas göra, såsom amerikaner, och såsom muslimer. (En fråga: har den muslimska waqf-institutionen - allmännyttiga stiftelser i religiös ägo - slagit rot i den svartmuslimska miljön?)

Den svartmuslimska miljön kommer alldeles säkert att improvisera en massa svarta ungdomar bli datorexperter eller byggnadsingenjörer, det är åtminstone säkert som amen i kyrkan (eller som qiblan i moskén kanske?). Dessutom kommer det att behövas folk som kan skriva islamistiska propagandaskrifter. Och det är här det mest problematiska med Farrakhans svarta muslimer ligger. Ty svartmuslimsk propaganda är på samma sätt antivetenskapligt som amerikansk fundamentalistkristen propaganda. Egentligen är situationen ännu värre. Det är klart att svarta muslimer förkastar evolutionen och darwinismen, men vad värre är har dem närstående kulturella krafter byggt en hel pseudohistorisk mytologi om "den svarta rasens" ärorika förflutna.

Farrakhans anhängare tror i princip att de vita är djävlar och usurpatörer och att alla svarta i princip är gudomliga och vetenskapligt begåvade. Farrakhans islam består till stor del av gnosticistiskt idégods som på ytan ufologiserats. Jag vet att det här låter obegripligt, tillåt mig alltså förklara saken närmare. Det är fråga om sådana myter som alltid existerat vid sidan om kristendomen, som ändå aldrig på riktigt tillåtits bli officiell kristen religion, en sorts snyltgods. Framför allt är det fråga om tron på demiurgen, en ond skapare underlägsen den verklige Gud, som lyckats kila in sig mellan oss och den egentlige Gud och presentera sig själv som den Allsmäktige. Konflikten mellan demiurgen och Gud framställs i svart islam som en sorts kamp i rymden mellan Star Trek-rymdskepp, och överhuvudtaget framställer svarta muslimer Guds ingripanden i det som sker på jorden i sällsynt teknologiska eller (pseudo)vetenskapliga termer: Gud förfogar över radioapparater - Jesus (som ju är erkänd profet både i islam i allmänhet och i svart islam i synnerhet) sägs ha haft en "radio i huvudet" som möjliggjort honom att "ta in polisradion" och på det sättet undvika att bli gripen av romerska soldater. Kulturen och vetenskapen har utvecklats av svarta, tror Farrakhananhängarna, ty de svarta hade en högt utvecklad civilisation redan tjugutusen år före Kristi födelse (eller någonting i den stilen), när vitingarna ännu gick på alla fyra och knullade hundar.

Allt detta tyder på att de svarta, om de vill insistera på sin mytologi (och det kommer de att göra för sin personliga integritets skull), är illa tvungna att undvika den sortens seriösa humanistiska och naturvetenskapliga utbildning och forskning som äventyrar deras tro på all denna smörja. Och de som tror på smörjan har rätten på sin sida socialt sett, ty var det inte tron på smörjan som fick de svarta gängen sluta med ligism och brottslighet? Det kommer att bli svårt, praktiskt taget omöjligt, att ifrågasätta smörjan, precis därför att ingen kan bestrida den praktiska sociala nytta som smörjan gett det svarta samfundet i Staterna.

Nu börjar jag bli klar med Bockfesten

Jag närmar mig äntligen slutet på Mario Vargas Llosas La Fiesta del Chivo, som jag alltså läst igenom på spanska utan att någonsin ha rört vid några översättningar. Det tänker jag vara ordentligt stolt över, för det är en tjock bok, och blev hundra gånger tjockare av att vara skriven på ett språk som jag behärskar rätt bristfälligt. En tjock bok, ja, men inte trögläst. Vargas Llosas stil är uppenbarligen inte alltför komplicerad, kanske även relativt talspråksnära.

En del läsare retade sig något på tortyrskildringarna, som det minsann inte blir brist på när Trujillo väl är mördad och hans anhängare tar hämnd på konspiratörerna. Samtidigt är boken optimistisk på ett sätt som får en att tänka på socialistisk realism, ty en programmatisk tro på demokrati går igenom den som en röd tråd. Det är marionettpresidenten Balaguer som oväntat utvecklar sig till en positiv hjälte i socialistisk-realistisk bemärkelse. År efter år nöjer sig denne ödmjuke katolik med att smickra Su Excelencia Trujillo med stil och finess, ändå utan att kompromettera sig, ty han aktar sig för att någonsin bli delaktig i den blodsutgjutelse och grymhet som alltid utmärker diktaturen. Vargas Llosa är förresten beredd att framställa Trujillo som välmenande reformatör som åtminstone i början av sin karriär kan förhålla sig mycket generöst till besegrade motståndare. När sammansvärjningen sedan lyckas ta kål på diktatorn men klarar inte av att upprätta en funktionsduglig övergångsregering, stiger vår hjälte oväntat fram ur skuggan och tar över rodret. Skickligt och självuppoffrande klarar han krisen, manipulerar och manövrerar, och även gentemot Förenta staterna uppträder han inte som en osjälvständig vasall, utan som en sorts Kekkonen, en realpolitisk räv som spelar med Washingtonkortet precis lika skickligt som vår president spelade med Moskvakortet.