Läsning på spanska - igen

Jag har äntligen kommit såpass bra igång med min spanska att jag inte längre behöver hålla på med det som min vän Janne kallar för att "panuisera" böcker. "Panuiserandet" består i att markera alla nya ord med penna och plita ned betydelser och förklaringar i marginalerna, och vanligen är det bara iriska, spanska och ryska böcker som jag nuförtiden panuiserar, de övriga språken anser jag redan behärska tillräckligt flytande. I ett helt år har jag hållit på och panuiserat Varguitas' (Varguitas är smeknamnet på Mario Vargas Llosa) La Fiesta del Chivo, på svenska heter boken Bockfesten.

I princip tenderar jag att ogilla före detta vänsterradikaler som nu blivit högerliberaler, ty sådana människor lider av en djuptgående karaktärssvaghet: de kan inte se andra färger än svart och vitt, och om de kommer underfund att de misstagit sig i sina tidigare politiska övertygelser, är det enda de kan tänka sig för att avhjälpa situationen att låta det svarta och det vita byta plats - att i stället lära sig urskilja också andra färger, det är vad de inte klarar av. Jag tog sålunda itu med Varguitas' böcker - jag hade tidigare läst den varken i finsk, svensk eller någon annan översättning - mycket försiktigt och kanske även fördomsfullt. Pantaleón y las visitadoras var en fars, och dess poäng byggde alltför mycket på sex, vilket numera känns något infantilt även om boken kanske kändes på riktigt tabubrytande när den utkom.

Men Bockfesten tycker jag är en genuint imponerande prestation, ty den beskriver psykologiskt trovärdigt både hur Rafael Leonidas Trujillo Molina byggde upp en av de mest långlivade diktaturerna i Dominikanska republiken och hur hans trogna tjänare till slut tröttnade på honom och mördade honom. Några av recensenterna har påtalat alltför åskådliga våldsscener, men trots att jag med möda och slit "panuiserat" mig igenom boken mening för mening, månad för månad, har jag inte uppfattat det så. Det som jag mest kommer ihåg när jag tänker på boken är hur mordkonspiratörerna sitter i bilen och väntar på att Trujillos limousine skulle dyka upp. Själva mordet blir givetvis blodigt och spårar ur mer eller mindre, men när man väl kommit herrarna in på livet och förstår deras motiv, också deras känslor när de sett fina och begåvade människor - bland annat tre vackra, stolta och intelligenta studentskor som är systrar och hör till nationens unga elit - torteras och dödas av Trujillos hemliga polis, ledd av den känslokalla och personlighetsstörda Johnny Abbes García - när man mer eller mindre vet varför Chefen (han kallas av sina underlydande el Jefe) måste dö. så är även läsaren i det närmaste lättad när killarna äntligen tar kål på eländet.