Ryska, äntligen!

Nu verkar det som om jag äntligen hade fått någon sorts grepp om ryskan. År efter år har jag skämts över hur dimmiga begrepp jag egentligen har om ryskan, trots att jag på pappret behärskar det. Under de senaste två åren har jag systematiskt lagt mig vinn om att återuppliva och förfina mina kunskaper, men det är först nu som jag känner mig tillräckligt självsäker för att bara läsa och inte undra om jag förstår allting rätt - för att läsa ryska böcker för innehållets, inte för språkinlärningens skull. Givetvis har det här förutsatt ivrigt klottande - det är precis därför jag vill ha egna böcker på ryska: det hör helt enkelt till saken att få klotta. - Det är bara spanska och ryska böcker som jag numera klottar i, och sen också iriska, men det är för att jag samlar material för min finsk-iriska online-ordbok. - Alltså, det börjar kännas åtminstone tänkbart att läsa rysk litteratur bara för nöjes skull. Egentligen finns det en rysk bok som jag läst igenom nästan utan att slå upp ord och njutit av som underhållning: Viktor Pelevins superelakt satiriska Omon-Ra. Min ryskjudiska väninna V.I. gillar inte riktigt Pelevin, hon föredrar Vladimir Vojnovitj, vilket i och för sig är förståeligt - Omon-Ra är enligt hennes åsikt ett försök att äckla en rysk läsare på alla möjliga sätt, och Pelevin är en cynisk, narkomaniserad kille av en yngre generation, medan Vojnovitj är en trevlig, jovial äldre gubbe som dessutom bott tillräckligt länge i Förbundsrepubliken Tyskland för att få en sorts modifierat och distanserat perspektiv på livet både i Sovjetunionen och det eftersovjetiska grus som lystrar till namnet Ryssland.

Det irriterande med ryskan är givetvis att man inte lär sig tala språket bättre av att läsa det. Med polskan är det annorlunda, ty bortsett från ett par mycket förutsägbara avvikelser betonas de polska orden undantagslöst på nästsista stavelsen. Läser man en polsk bok högt så vet man att man uttalar rätt. Det kan man däremot inte göra med en rysk bok, med undantag av traditionell lyrik. Det är därför som även jag fortfarande kan citera långa passusar ur Pusjkins Jevgenij Onegin på ryska.

Hur som helst har det på sistone börjat locka mig att förädla mina ryskkunskaper till den milda grad att jag kunde författa artiklar på språket, börja skriva på ryska för vår nya ryska minoritet. Orsaken till detta bör man söka i Finska Hetsförbundet, även känt som Suomalaisuuden liitto. Förbundets farligaste språkrör Altti Kangas, som ödesdigert nog har förstått att angrepp på minoritetsspråk - alltså negativa kulturella ställningstaganden och mål - bör presenteras som positiva mål för att de kunde väcka medhåll, skrev för en tid sedan på insändarsidan i Ilta-Sanomat, att finska språket hotades av svenskan och ryskan, och att åtgärder borde vidtas för att försvara finskan. "Åtgärder" innebär givetvis en avveckling av svenskans minoritetsskydd och ett motstånd mot alla försök att ge ryskan ens en begränsad minoritetsstatus i lagen. Som sig bör nämnde Kangas inte alls engelskan som en hotbild, trots att det i praktiken redan pågår en avveckling av det finskspråkiga skolsystemet till förmån för ett engelskspråkigt - det ser alltså ut att en successiv domänförlust hotar finskan. Det om någonting är en fara för finskan - men betecknande nog rör det inte finskhetshetsarna i ryggen. Deras ideologi handlar om att alltid ta parti för den starkare - alltså för finskan mot svenskan och ryskan, som ju i Finland är svagare språk, men å andra sidan för engelskan mot finskan. Visst behöver vi bra engelskkunskaper, men vad jag vet är bristen på dem inte ett av våra största språkproblem i det här landet - snarare är det ett problem att vi inte behärskar några andra språk.

Men alltså, om jag nu gick in för att skriva på ryska i Finland - och det kan inte vara omöjligt för mig av alla människor - så skulle det vara ett fint sätt att ge Kangas' gelikar en näpst.